Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion 13–16 juni »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 13 – 16 juni 2023
Nr 332 Nils Kreuger (1858‑1930). ”Vinterkväll” – motiv från Söder Mälarstrand. Monogramsignerad och daterad NK 1897. Olja på duk, 111 x 181 cm.
300.000 – 500.000 SEK
€ 26.000 – 44.000
Folkets Hus konstsamling, Stockholm, i gåva från konstnären 1901.
Konst- och Industriutställningen (Världsutställningen), Stockholm, 1897, kat. nr 296.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Vår konst – er konst”, 26 april-27 maj 1990, kat. nr 154.
Prins Eugens Waldemarsudde, ”Nils Kreuger”, 17 september 2004‑9 januari 2005, kat. nr 41.
Karl Nilsson (red.), Arbetets söner, del I, 1944, s. 506.
Kjell Boström, Nils Kreuger, 1948, listad i förteckningen under år 1897, kat. nr 283.
Allan Ellenius, Konstsamlingarna och arbetarrörelsen, 1967, avbildad.
Tore Hultcrantz (red.), Vår konst – er konst: ett arbetarrörelsens museum, utställningskatalog Liljevalchs konsthall, 1990, avbildad s. 16, 74.
Hans Henrik Brummer, Nils Kreuger, 2004, avbildad samt listad i katalogdelen under kat. nr 41.
Det rådde i Sverige under 1890-talet en vurm för skymningen och natten i staden. Fram trädde staden i ett nytt ljus som illuminerades av gatlyktornas blossande sken och aftonrodnad och av detta dunkla disiga ljusfenomen fängslades bland annat Nils Kreuger. Han hade kommit till Stockholm med familjen hösten 1896 och flyttade in i en våning på Bellmansgatan 24 på Södermalm. Fram trädde ett stadslandskap i förändring, den gamla stadskärnan skulle omvandlas och på malmarna växte nya kvarter fram. Snart fann Kreuger sin själsfrände i Eugène Jansson och som två sökande nattvandrare kom de unga konstnärerna att påverka varandras måleriska vinningar, Hans Henrik Brummer skriver att ”De förenades genom en vision av en stad vars grundton antydde vila. En där fanns skillnader i uppfattning och sensibilitet.” Kreuger engagerade sig mycket i frågor som rörde Stockholms skönhet och kände en stark oro över att dess ursprungliga grundkaraktär skulle gå förlorad genom all nybyggnation. I en intervju ondgör han sig: ”Tänk till exempel bara på en sådan sak so hur Stockholms terräng behandlats. Överallt har det sprängts och planats ut, istället för att man skulle sökt ansluta sig till den landskapskaraktär som är Stockholms egen. Det har gällt att göra det hela lika jämt och plant som Staden mellan broarna, göra hela Stockholm likformigt och banalt – det är både orätt och fult. … Och stockholmarna själva bär skulden. De har för litet intresse för sin stads skönhet.” Det är inte utan att man funderar på hur Kreuger skulle ha uppfattat den fortsatta utveckling som staden mött under kommande århundrade.
Med en imponerande driven penselföring fångar Nils Kreuger i ”Vinterkväll” ett motiv från Söder Mälarstrand skildrat med en fullkomligen hänförande stämningskänsla. Det väldiga Mariabergets ådringar bär spår av senare tiders sprängningar i dess med geologisk dramatik förstärkta fårade brant. Några få ljuspunkter kastar ett varmt orangerosa sken över den snöklädda uråldriga bergsväggen genom rampen av gatlyktornas spelande ljuskäglor. Uppe på klippan dras blicken mot bebyggelsen av en rad lägre bostadshus och en stilla aftonlampan i ett fönster för blicken vidare mot den sammetsblå stjärnhimlen i mättad djup kulör. Känslan av ensamhet och stillhet dominerar, vilken var gemensam för såväl Nils Kreugers som Eugène Janssons vid tiden tillkomna skildringar efter deras nattliga vandringar.
Det enda spår av mänsklig närvaro syns längs kajen där en ensam karaktär långsamt vandrar och lite längre bort stretar ett strävsamt hästekipage i långsamhetens lov. Arbetshästarna var för Nils Kreuger alltid inspirerande, såväl på landsbygden i jordbruket som i stadens tjänst. Kanske fann han här en gemensam ådra mellan människan och kreaturen i att alltid anstränga sig för att göra sitt yttersta. Som Nils Kreuger själv på äldre dagar sammanfattar i ett brev till konstnärskamraten Gustaf Cederström, vilken han lärde känna redan under akademitiden:
”Min strävan har alltid varit kontakt med naturen. Det är i den kyrkan jag dagligen bävat eller hämtat en livgivande dryck. Kan mina verk vittna om detta är jag nöjd, dock ej så att det leder till förhävelse eller förslappande. Så länge ett mänskligt hjärta klappar, är min övertygelse att det bör ständigt knoga och sträva för att lära av livet.” ■