Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion 13–16 juni »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 13 – 16 juni 2023
Nr 331 Niels Björnson-Möller (Norge 1827‑1887). ”Mariahissen i kvällsbelysning”.
100.000 – 125.000 SEK
€ 9.000 – 11.000
Folkets Hus konstsamling, Stockholm, enligt uppgift genom gåva 1906 från August Hallner (1851‑1943) som under 17 år var källarmästare på restaurang De Sud belägen i Mariahissens byggnads två översta våningsplan.
Det var i mars månad år 1886 som Mariahissen i Stockholm invigdes. Huset var vad som kallades ”ett fullständigt nutidshus” som ritats av professor Gustaf Dahl och hissen byggdes in i ett riktigt boningshus med våningar och kontorslägenheter, magasin och kafé samt en värdshusrörelse med en hänförande utsikt över staden på de översta våningsplanen. Stockholm var en stad i förändring som höll på att utvecklas till en modern storstad och staden på vattnet kom nu att alldeles särskilt fascinera den nya generationens konstnärer. Under 1880/90-talet var det ett par skandinaviska artister som i det dunkla kvällsskenet fann en särskild dragning till i skymningstimmarnas vackert blåskimrande ljus som förstärks av fotogenlyktornas varma ljuskäglor i ett urbant landskap där himmel möter hav. Detta det nya Stockholm på en av stadens för tiden livligaste platser har i ett romantiskt blånande ljussken förevigats i den storslagna målningen betitlad ”Mariahissen”. Författaren Claës Lundin bjöd på en levande skildring av den nya tidsandan som präglade vår huvudstad i boken ”Nya Stockholm” som utgavs år 1890 där han bland annat beskrivit hur ”en af de stora ångfärjorna, som på några ögonblick fraktar oss öfver Mälaren till kajen midt för hisshuset, hvilket på aftnarna strålar i ”magisk belysning” och under hvars också starkt upplysta arkader vi träda in. … Det har ej behöfts många minuter för att flytta oss från Mälaretorget till Adolf Fredriks torg, men för den flyttningen ha vi begagnat ångkraft till vatten och land, farit vågrätt och lodrätt, haft till lyse både gas och elektricitet, njutit af nya Stockholms fördelar”.
Konstnären bakom auktionens hänförande stockholmsskildring måste ha drabbats av samma intryck av den nya staden och målningen, som inte är signerad, har under åren förbryllat med sin anonymitet. Ramen bär en skylt med namnet Björnsson-Mölller där det också anges att den var en gåva från konstnären till Folkets Hus. Det finns dock uppgifter som gör gällande att målningen istället skulle ha skänkts lite anonymt till Folkets Hus år 1906 av August Hallner (1951-1943). Hallner var under sjutton år källarmästare på restaurang De Sud som var belägen i Mariahissens två övre våningsplan. Vid sidan av sitt arbete hade Hallner både en konstnärlig och poetisk ådra och studerade under 1870-talet på Konstakademien. Vänkretsen omfattade bland annat konstnärer som Vicke Andrén, Hugo Birger och J.A.G Acke och efter att restaurangen i Mariahissen stängde blev Hallner sedermera källarmästare på Hamburger Börs och gjorde detta till en samlingsplats i artistkretsar.
Niels Björnsson-Möller var en norsk landskapsmålare som främst är känd för sina storslagna skildringar av grannlandets imponerande fjordlandskap i dramatiska ljusförhållanden, starkt influerade av Hans Gudes måleri. Björnsson-Möllers konstnärliga anlag noterades tidigt och han reste till Düsseldorff där han fann kärleken i den svenska konstnären Jeanette (Johanna?) Holmlund, syster till den mer namnkunniga Josefina Holmlund. Paret bosatte sig i Tyskland men reste under åren ofta till sina hemländer, särskilt om somrarna och i en tidningsnotis efter Björnsson-Möllers bortgång stod det att läsa i Nya Dagligt Allehanda den 9 december 1887: ”Den ständigt verksamme konstnären har målat ett stort antal taflor, af vilka de flesta behandla norska motiv, ehuru han under årtionden lefde i främmande lanfd, var fosterjorden honom alltid lika kär, och han egnade sin mesta tid år utarbetandet af de målningar, till hvilka han samlat studier i fäderneslandet. Genom sitt giftermål hyste han äfven stort intresse för Sverige och har bland annat visat det genom de taflor han målat från den svenska vestkusten.” Björnsson avled i Düsseldorf i december 1887, endast någon vecka efter att han i Sverige upptäckt sig drabbad av en böld på halsen.Därmed är det alltså fullt möjligt att han sedan Mariahissens invigning hunnit uppleva och skildra den i all sin prakt när stockholmarna färdas i de lysande båtarna över staden på vattnet. Det dramatiska ljussken präglat av en stämningsblå kolorit som accentueras av ljuskäglornas reflektioner och den bolmande lysande röken ur skorstenarna påminner till viss del om färgbehandlingen i hans norska landskap. Samhörig med den samtida generationen svenska blåmålare som Eugène Jansson och Nils Kreuger, vilka under följande årtionden skulle briljera med sina skildringar av illuminerade skymningslandskap från Stockholm, framträder auktionens målning oavsett upphovsman som en hänförande skildring av den romantiska stockholmsnatten. Avslutningsvis låter vi oss återvända till Stockholm år 1890 i ovan nämnda Claës Lundins bok och inledningen av kapitlet ”I spårvagnar och på ångslupar, med hyrkuskar, åkare, hissar och stadsbud”:
”Det är en höstafton vid slussen. Ännu synes en röd kvällshimmel öfver Mälaren, men åt Saltsjösidan skymmer det starkt på. Mörkret lägger sig öfver staden. Då blänker det till väster ut. Aftonrodnaden bleknar för det elektriska skenet från Mariahissen som lyser upp Skinnarviksbärgen och kastar ljusblått skimmer öfver vattnet. Plötsligt vakna de elektriska lågorna i lyktorna äfven vid slussen och bortåt Skeppsbron, där de stora ångarne lasta fulla ljusfloder. Det är brådtom med höstskeppningarna. Den elektriska belysningen hjälper till.
Mörkret har icke fått någon makt med staden. På Katarinasidan tändes det ena ljuset efter det andra i de små kojornas fönster, öfverlefvor från gamla Stockholm, och i de ståtliga husen här och där på bärgssluttningen, nya Stockholms förposter åt det hållet. Under Katarinatornet, som skymtar fram emot natthimmelen, glimrar en lång rad med ljuspunkter. Det är Mosebackes starkt upplysta terrass.
Det är en syn som icke visa sig på många andra ställen, knapt på något, mera målerisk kanske än de ryktbaraste storstadsutsigter i det öfriga Europa, något mäktigt och egendomligt, må hända också fantastiskt. Vatten åt ena hållet, ännu större vatten åt det andra, höjder som sträcka sig längs vattnen, med mjuka, i fjärran försvinnande linier, skarpt belysta punkter, hela strömmar af nutidsljuset i natten, på andra ställen bara små lysande prickar, fasta i södermalmsbornas fönster, irrande på vattenytan, somliga närmande sig, andra flyende och snart slukade af mörkret som på afstånde omger den aftonglänsande staden.” ■