CO Hultén (1916 – 2015)

Carl Otto Hultén (1916-2015) föddes i industristaden Malmö. Den kulturella isoleringen blev på sätt och vis hans lycka. För att träffa jämnåriga konstkamrater och se ett radikalt konstliv begav han sig regelbundet över till Köpenhamn. Där fanns samlingar, tidskrifter, böcker, gallerier med ett internationellt utbud. Tillsammans med kompisarna Asger Jorn (då fortfarande Jørgensen) och Carl Henning Pedersen besökte han till exempel den legendariska utställningen 1937 på Den Frie med bland andra Paul Klee, Max Ernst, Jean Arp och Sophie Täuber Arp. Här såg han Ernsts frottage – vilket skulle leda honom till Sveriges första artist’s book, ”Drömmar ur bladens händer”, som utkom i juli 1947. 

Hultén drömde om ett liknande kamratgäng i Malmö men först 1944 lyckades han tillsammans med Max Walter Svanberg och Anders Österlin bilda Imaginisterna. De var radikala bortom Brétons surrealism, den gränslösa fantasin och experimentet hyllades. Andan och den konstnärliga radikalismen fick han i Köpenhamn, men det som skulle göra honom speciell fann han i Malmö Konstmuseums Hill-samling. Omsorgsfullt gick han igenom bladen och lärde sig frottagets teknik och möjligheterna att kryssklippa och blanda tekniker och motiv. Till råga på denna lycka fann han med hjälp av en bibliotekarie Hans Prinzhorns ”Bildnerei der Geisteskranken” från 1922, en bok av central betydelse för 1900-talskonsten. Det var en början till ett unikt konstnärskap med hållpunkter som inte var gångbara i dåtidens Sverige. Precis som sina danska vänner gav han sig hän i experiment med kollage, modifikationer, stänkmålningar, ingrepp i reklambilder. Framför allt var de antiklassiska – nordisk forntid och folkkonst låg närmare än antikens mått och medel.

Då vännerna kunde träffas i ateljéerna efter kriget var det lätt att se hur mycket de hade gemensamt i motivvärlden: fåglar, växter, explicit sexualitet, solar, hjul och andra symboler med primitiv laddning. Det viktiga var, som Lasse Söderberg påpekat, deras ”uttryck för en sinnlig, ibland nästan erotisk livskänsla i sin personliga prägel”.

När COBRA bildades i november 1948 blev förstås Hultén inbjuden. I konstnärskapet betydde jobbet som tecknare på Åkerlund & Rausing i Lund en hel del. Han kunde trycktekniker, var en skicklig skolad tecknare, och inte minst lärde han känna övertryckaren Birger Hammarstedt. Det var på hans press den nya tekniken imprimage föddes. Valsen rengjordes med makulaturpapper och då framträdde efterbilder av det som just tryckts. Ibland kom någon snörstump eller annat skräp med som ett negativt avtryck. Stora, tomma fält aktiverades och blev en scen för fantasin. Bilderna var totalt främmande i dåtidens konstliv; dessa imprimage satte spår i Hulténs egna verk ända till slutet. Men också vännen Ola Billgren kom att ta intryck i sitt mer flödande måleri.

Hulténs verk hade en spännvid: den omslutande trädgården, där olika rum skymtar fram, alltså det lilla och nära perspektivet, och hans växande utblickar över konsten i tiden som han fick under resor till Balkan, Spanien, Paris, det sönderbombade Tyskland.  Han fann likasinnade och upptäckte ett framväxande konstlandskap som var föga känt i Sverige. Han lärde sig två saker: hur viktiga tidskrifter är för att sprida konsten och behovet av ett samtida galleri i Sverige. 1955-57 gav han på sitt Image förlag ut tre häften Salamander, som alltid hade litografiska originalbidrag. Jag kan nämna Öyvind Fahlström, Marcel Duchamp och Wifredo Lam bland de många medarbetarna. Galerie Colibri presenterade bland många andra Fahlström, Karel Appel, Eric Lennarth, Hans Hartung, Marie-Héléne Vieira da Silva.

Parallellt utvecklade han sin bildkonst. Det fanns redan från början ett rituellt drag i målningarna. Det gäller både före, under och efter den berömda afrikanska perioden. Lasse Söderberg konstaterar att ”magin [kan] sägas likna konsten. Konst uppstår på ett långt senare stadium och kan därför sägas ha sitt ursprung i magin. Men skillnaden är också uppenbar: magin är operativ, konsten kognitiv.”

Afrikaintresset kulminerade med de långa resorna, men det sträcker sig tillbaka till 1940-talet. Jorn och de andra i COBRA var mycket intresserade, men inte, som Picasso, av masker som något primitivt. De såg upp till den afrikanska konsten, tänkte de kunde lära sig något av dess uttryck. På samma vis som de intresserade sig för nordisk ”old tid”. Med åren blev de alla experter inte bara på konsten men även på Afrikas historia; övertygade antikolonialister förstås. Hos Hultén dyker Afrika upp 1967 med ”En nations böjelser” med sina skiftande stilar, den förvridna kroppen och jaguaransiktet som spejar mot oss i buskaget. Det är lätt att se bilden i förbindelse med tidens politiska debattklimat. Så blev Afrika ett tema redan innan han gjort sina långa resor under 1970-talets första år i Västafrika. Men han skildrade sällan själva kontinenten. Någon fetisch dyker upp, olika djur, krokodiler, noshörningar, fragment av byggnader; framför allt den vegetativa djungelkänslan är stark.

Hultén var aktiv hela sitt långa liv.  Som mogen konstnär runt 80 år – målare blir liksom gamla bluessångare bara bättre med åren, de verkar mogna långsamt – kom han in i en fantastisk fas. Imaginistmåleriet hade han stoppat undan för länge sedan, men nu grep han tillbaka på de erfarenheterna och lade så att säga ihop dem med resten. Det blev en explosion av osynliga krafter som han gjorde starkt förnimbara, abstrakt och konkret blandades, associationerna ledde honom genom flera dukar som hör till den svenska konstens mästerverk. Och jag har haft glädjen att se flera av dessa målningar växa fram. Han arbetade länge på varje duk, ställde undan, drog fram, målade om, lade till, vände upp och ner för att börja om eller få till något avgörande tillägg. Den målning som kom att kallas Den påmålade var en sådan. Jag satt i hans ateljé, han bad mig dra fram den halvfärdiga duken med en slingrande lian och ett slags frukt. Vänd den upp och ner, sade han, och upptäckte att frukten var ett djur. Han målade över några partier, förstärkte varelsens kropp med några penseldrag. Så bytte målningen skepnad. Det gick ofta till så. Ett viktigt sätt att se Hulténs måleri är att förstå hans poetiska tillvägagångssätt. Det fanns många författare i hans krets som han också samarbetade med. I antologin ”Jorden är ett rum”, 1996, skriver Ola Billgren, att det länge hade varit svårt för bildkonsten att komma i samma position som poeternas ”antihierarkiska ordbehandling”, där språket framträdde med en ”explosiv, meningsförstörande vildhet”. Bildkonsten har gärna en tendens att vara illustration. Hultén var undantaget, jämbördig i språklig medvetenhet.

Till sist. Ända till några dagar innan CO Hultén gick bort i februari 2015 talade vi om kommande utställningar. Han gladde sig särskilt åt att få ställa ut hos gamle vännen Asger Jorn – alltså i Museum Jorn i Silkeborg. Nu fick han inte uppleva det, men han skulle ha glatt sig åt vad museichefen Jacob Thage konstaterade i invigningstalet till ”CO Hultén den svenske Cobra maler”: ”Vid sidan av Jorn och Pedersen var han den mest personliga och unika bland Cobra-målarna”.

Thomas Millroth
Konsthistoriker och författare