Min pappa konstnären CO Hultén

Först en bra bit in i vuxen ålder förstod jag att jag varit uppvuxen med två fäder men samtidigt med blott en pappa. CO var min pappa, alltid min ”riktiga” pappa*. Så småningom (en bit in på 1980-talet) förstod jag att min mammas (Marianne*) make sedan 1957 i Stockholm – Bertil* – faktiskt också var en (styv)fader. Likafullt har min ”riktiga” pappa alltid varit CO – eller sedan 1953 i alla fall – och alltjämt fortsatt att vara det, även efter sin bortgång 2015. Och varit det alla somrar i Skåne och flera resor till andra platser.

Noga räknat kan väl den allra första resan vara på motorcykel i Jugoslavien sommaren 1952, men då förvisso blott tillsammans med min gravida mamma i mitt tidiga fosterliv… Det blir dock flera resor under årens lopp. Inte minst en minnesvärd resa med Porschen från Malmö till Stockholm 1959. Det går självklart undan (som alltid och så länge han fick ha körkort, till och med att han var 94!) och eftersom vi 1959 hade vänstertrafik, fri fart, och ändå vänsterstyrd bil så får jag, sittande i det högra framsätet (modernt med kuddar och säkerhetsbälte redan då!), det viktiga uppdraget att se om det är fritt fram för omkörning. Spännande.

Det finns förstås annat också som jag förknippar med just pappa (utöver att åka/köra bil jättefort). Det har varit intresset för motorcyklar och att bygga drakar. Det har varit att lära mig skjuta med gevär och att skoja med farmor Gunhild*. Det har varit att spela schack samt att fascineras av det udda och aparta. Men här börjar det också bli en glidande sammanblandning mellan vad som är min ”riktiga” pappa och vad som är konstnären CO. På hans ålders höst fanns en annan sorts sammanblandning som han gjorde mellan sig själv och mig när han undrade om jag mindes vistelsen i Göingeholm. Alltså inte minnen av de perioder jag var där med honom, de sex somrarna 1959–1964 (med min farmor 1959 och 1960, tillsammans med pappas hustru Birgitta* 1961-1964), utan han menade de vistelser som han hade där tillsammans med sin pappa Ottos* jaktlag, under första hälften av 1920-talet.

Att lockas av det udda och aparta ligger inte så långt ifrån den ”fantasins eggelse” som hans konst i bästa fall innebär. Mina allra första vaga minnen handlar delvis också om hans bilder, den hemkära lukten av oljefärg & terpentin, de kraftfulla afrikanska maskerna och efterhand alla de magiska ateljéerna (Malmgården, Limhamn, Göingeholm, Grönhultsgården och Karstorps gård). Efterhand blir det lite svårt att avgöra om jag finner hans konstnärskap så viktigt och värdefullt – och finner merparten av hans verk så bra och kraftfulla – för att han var min pappa. Eller bara för att det är så. Och strängt taget kan det ju vara hur det vill med den ordningen och kausaliteten.

Efter CO:s hustru Birgittas bortgång i december 1993 så blev det för mig kanske starkare hur pappas målande, bildskapande och intensiva produktivitet också var ett slags fyllande av tomhet (eller faktiskt upphävande av, borttrollande av tomhet och saknad) – en skapelseakt som både besvärjer och frammanar. Delvis ett sorgearbete som både var smärtsamt, förnekande, bearbetande och lindrande. Både ett modernt konstnärskap och uråldrig magisk rit. Men här börjar jag förstås närma mig spekulationer inom offentligheten & konstteori, bortanför min särskilda kompetens och annorstädes sfären som barn till min ”riktiga” pappan.

Så fanns – och finns – dock CO för mig i ett gränsland mellan min ”riktiga” pappa och en betydande konstnär i det offentliga och kollektiva konstlivet, i konsthistorien. Det är nog aldrig helt lätt att förvalta och ta hand om kvarlåtenskapen efter en förälder. Dock tycker jag att det är någorlunda lätt att veta hur jag ska ta hand om det som är efter min ”riktiga” pappa, även om hans sparande och samlande är synnerligen omfattande. Hans blivande hustru Birgitta skrev skämtsamt i ett brev till honom 1961 att hon blev lite chockad när hon insåg att hon skulle flytta samman med en person som ”sparat varje skruv och byxknapp sedan barnaåren”…

När det gäller den omfattande och synnerligen viktiga konstnärliga kvarlåtenskapen efter CO, och allt som hänger samman med den, är det inte för mig alldeles självklart hur den (eller delar av den) förvaltas på bästa sätt. Jag är emellertid helt övertygad om att den kombination av utställning och auktion, med presentation av flera mycket viktiga verk från CO:s omfattande produktion, som visas här och samtidigt bjuds ut till försäljning, skulle gillas av både min ”riktiga” pappa och konstnären CO Hultén.

Och kanske är det än viktigare om verken på denna utställning kan medföra en sådan fantasins eggelse och magi som alltid varit en stark drivkraft för skapandet hos min pappa konstnären CO Hultén.

Lomma i augusti 2020
Ib Hultén
Son till konstnären CO Hultén

*
CO Hultén 1916-2015
Marianne 1920-1976
Bertil 1928-1977
Farmor Gunhild 1887-1986
Birgitta 1928-1993
Farfar Otto 1876-1927