Modern & Samtida konst + Design
Till katalogen »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 10 – 12 maj 2023
Nr 728 Staffan Hallström (1914‑1976). ”Ingens hundar”. Stämpelsignerad med monogramsignatur SH. Olja på duk, 96,5 x 132 cm.
Med påskrift a tergo: ”Staffan Hallström. Signaturen stämplad av konstnär Barbara Staffansdotter Hallström”.
500.000 – 600.000 SEK
€ 44.000 – 53.000
Staffan Hallströms introducerade sina gåtfulla kompositioner under titeln ”Ingens hundar” för första gången under tidigt 1950-tal och de kom att följa honom livet ut. För många är hundarna synonyma med Hallströms expressiva konstnärskap och utan tvekan är de en av den svenska moderna konstens mest ikoniska motiv. Flera versioner av ”Ingens hundar” ingår idag i betydande privata samlingar likväl som museisamlingar. I Moderna Museets samlingar återfinns mästerverket ”Ingens hundar II” (inv. nr NM 5442) som förvärvades av museet 1958, samma år som målningen utfördes, samt en rad teckningar och skisser under samma tema från 1950-talet och framåt. I auktionen presenteras nu en av hans mästerliga ”Ingens hundar”, där hundarna framstår i en något svalare kolorit och genom Hallströms expressiva framtoning lyser i all sin kraft. Denna variant där hundarna blir kompletterande inslag i det svenska riksvapnet hör till Hallströms mest dramatiska versioner av ”Ingens hundar”.
När Staffan Hallström debuterade på den svenska konstscenen visade han målningar med tydliga klassiska referenser. På Konstnärshuset 1946 hängde porträtt, landskap och stilleben som enligt flera kritiker hade sin grund i det traditionella franska 1800-talsmåleriet hos exempelvis Géricault, Delacroix och den unge Cézanne, men Hallström rörde sig också ganska fritt inom sin egen ram. Redan i detta tidiga måleri kunde ändå anas en dramatisk kolorit som pyrde under ytan och ville upp och mera. Några år senare skulle denna låga som då och då skymtades i Hallströms måleri flamma upp i all sin kraft och fullkomligt blända publiken med sin djärva framtoning, men än så länge var den dämpad och återhållen. I sina unga år balanserade Hallström mellan olika uttryck och försökte finna sin egen väg i en tid där nya stilar gärna introducerades. Konkretismen kring ”1947 års män” med Lennart Rodhe i spetsen fick stort uppsving under 1950-talet och abstraktionens vindar blåset över Sverige. Tydliga gränser drogs upp mellan det figurativa och abstrakta och Hallström hade svårt att acceptera konkretismens utgångspunkt. Istället drogs han alltmer till konstnärer som Edvard Munch och de kommande åren framhävde han expressionismen allt tydligare. Färgen drevs upp och formerna bröts långsamt upp för att slutligen kulminera i en mäktig kraft.
Åren kring 1950 var turbulenta både för Hallströms måleri men även privat. I takt med att det visionära och dramatiska började få allt större spelrum på hans dukar började äktenskapet att knaka i fogarna. Från våningen på Varvsgatan på Södermalm, vilken han egentligen inte tyckte att han hade haft råd att köpa, målade han flitigt men ekonomin hängde ständigt över honom som ett orosmoln. Hallström kämpade på flera fronter. Hustrun Gunilla brukade säga ”Och Staffan bara målar och målar, men det blir ju inget, det är ju mina pengar vi lever på” och hans svärmor försökte få honom att måla som Zorn istället. Envist kämpade Hallström vidare med sitt expressiva uttryck, trots en oförstående omgivning och svala mottaganden på utställningarna på Konstsalongen Samlaren och Galerie Blanche, den senare även benämnd som ”katastrofutställningen”. Hundarna introducerades i samband med, eller kanske som direkt orsak av, att Hallströms privata liv blev allt tuffare. Redan i de tidiga teckningarna från Skansen under 1930-talets mitt hade Hallström skildrat hundar, men nu kastades de plötsligt upp till ytan och skakade med all sin kraft om Sveriges konstkännare. Från första stund de visades blev de mycket uppmärksammade och mottogs med stor entusiasm. Att Moderna Museet redan 1958 förvärvade ”Ingens hundar II” vittnar om den stora betydelse som verken ansågs ha redan då, och i Stig Johanssons bok om Staffan Hallström beskrivs att i en tidig omröstning gällande museets populäraste målning kom verket på andra plats efter Hilding Linnqvists ”Torget i Chinon”. Många är de tolkningar som har gjorts under åren om hundarna i Hallströms bilder, men de idéer och känsloladdningar som drev fram temat har gjort dem till unika inslag i den svenska konsthistorien. Som svar på en kommentar från författaren Stig Johansson om den ödesmättade stämningen han uppfattade i målningarna, och tjutandet och ylandet från hundarna, sa Hallström: ”Du talar om tjuten. Det finns många sådana i konsthistorien. Det finns t.ex. Munchs ’Skriet’! – I högsta grad, och om Munch kan jag inte säga annat än att han står mig mycket nära. Hans och människornas ensamhet i ’Flickorna på bron’, ’Vampyren’, ’Puberteten’ – utelämnandet och torgskräcken. Det är på det torget mina ’Ingens hundar’ står som staty av övergivenhet.”
Hundarna i Hallströms målningar är ofta tre till antalet, precis som hans döttrar. Barns utsatthet och i synnerhet hans egnas stod Hallström nära hjärtat och i efterkrigstidens Europa blev detta ämne särskilt aktuellt. I de första versionerna av ”Ingens hundar” liknar just hans skildring av hundarna valpar, som står på krumma och otympliga ben. Redan under sina studieresor till Sicilien och Frankrike hade han mött ensamma hundar, kringdrivande i flockar och för honom fick de symbolisera övergivenhet och oro i ett söderslaget Europa. Staffan Hallströms skilsmässa 1955 lämnade honom själv i ensamhet och smärta och i ”Ingens hundar” anas en en referens till att befinna sig mitt i livet utan riktning eller sammanhang. Under årens lopp kom hundarna att förändras men stora likheter binder dem samman. I Moderna Museets version har ytterligare en hund tillkommit och ofta står de grupperade i triangelform, vända mot eller ifrån varandra. De uppfyller inte sällan hela bildrummet och lyfter sina huvuden mot himlen, som mitt i ett ylande och påkallande av uppmärksamhet. Hundarna i de tidiga versionerna är mer primitiva i sin framtoning och känns på många vis ännu mer ödsliga och vilda. Under åren arbetade Hallström alltmer med koloriten och drev ofta hundarnas kroppar ur den glödande gula färgen som blivit svitens signum. Stig Johansson har träffsäkert beskrivit ”Ingens hundar” som idag är en av den svenska moderna konstens mest legendariska bildsviter. ”Gåtfullheten, mystiken lämnar aldrig ”Ingens hundar”, med denna dramatik som i hög grad rör sig på ett inre plan, spänningen pyr under ytan. Inga vilda expressionistiska gester! Hundarnas hållning är närmst passiv. De står där i sina gula rum, som fastlåsta, slutna inom sig själva, kanske en reminiscens från deras tid som vargar i bur? Nu är det som om de inte riktigt vet om deras frihet är frihet – avvaktan, väntan, oro är deras öde!” ■