Klassiskt
Till katalogen
En del av Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 15-18 juni 2021
Skeden, liksom kniven, är ett ätverktyg med lång historia. Länge tillhörde skeden och kniven den personliga utrustningen både till vardag och fest. Skeden i ädelmetall blev snart ett uppskattat samlarföremål. Ett tidigt exempel i Sverige är importerade romerska silverskedar funna i järnåldersgravar från Tuna i Västmanland. En medeltida skatt på 122 föremål i guld och silver från Dune gård på Gotland innehåller också sju dekorerade skedar. I en tysk reseskildring 1586 från Sverige anger författaren, köpmannen Samuel Kiechel, att alla bönder, även de föga besuttna, ägde silverskedar och att en rik bonde kunde ha femtio tunga silverskedar, ibland till och med en halv tunna full med sådana skedar. (En resa genom Sverige år 1586, svensk översättning 1897). Uppenbarligen var de en omtyckt kapitalplacering. Olaus Magnus går i sin entusiastiska skildring av det förlorade hemlandet så långt att han påstår att inget land i hela världen hade en sådan mängd silverföremål som just Sverige. Genom arbete och sparsamhet lägger befolkningen till nya silverföremål varje år (Historia över de nordiska folken, 1555). Under 1600- och 1700-talet kunde skedar skänkas som hedersbetygelser och belöningar vid livets högtider så som dop och begravning. Fortfarande lever traditionen med presentskedar vid dop. Även om de högre stånden förlorade intresset för just silverskedar för att ange social ställning och allmänt välstånd levde uppskattningen av dem långt in på 1800-talet. Många folkliga skåp från 1700- och 1800-talen är försedda med en skedhylla där gårdens silverskedar kunde visas upp för grannar och släktingar. De förblev också ett tryggt kapital i orostider.
De nu utbjudna skedarna härrör från en betydande svensk samling som byggts upp under flera decennier. De flesta är från renässansen, 1500-talet och 1600-talets förra del, vissa från barocken medan några till och med är från senmedeltiden. De är tillverkade i dåvarande Sverige och Danmark, i bland annat Stockholm, Vä, Ronneby, Uppsala, Mariestad, Malmö och Trelleborg. Under medeltiden verkade skickliga guld/silversmeder i Sverige, men det att svårt att veta vem, som har gjort vad eftersom stämplar saknas. Termen var guldsmed även om de främst arbetade i silver. Under renässansen fanns det guldsmeder i de flesta svenska städer. Redan under slutet av 1400-talet påbjöds de stämpla sina arbeten, men först från 1500-talets mitt/andra hälft förekommer kända och identifierade stämplar, oftast ett bomärke, senare en initialstämpel. De förra är svårare att identifiera men underlättas av att guldsmedernas namnteckningar och sigill ibland förekommer på bevarade handlingar. Påbud att slå en stadsstämpel på silver infördes i Sverige på 1590-talet, vilket gör det lättare att identifiera mästaren. Renässanskedar från 1500- och 1600-talen kan vara svårbedömda eftersom det nordeuropeiska/skandinaviska området uppvisar likartade typer. Kronologin bygger på form och stil liksom identifiering av stämplar. Formerna kan dock vara konservativa och se likadana ut i generationer. Ett långt skaft kan exempelvis finnas parallellt med korta skaft. Skedbladen är inte sällan breda och grunda och formen varierar över tid – runda, ovala och ägg- och mandelformade. Ingraverade inskrifter med dateringar är också en god hjälp, förutsatt att dateringen är ursprunglig och inte påförd långt senare.
Under medeltiden hade silverskedarna i regel långa relativt slanka skaft och runda blad. Under senare delen av medeltiden och 1500-talet hade ofta bladen en rund form som blev lite spetsig upp mot skaftet. Skedens skaft blev kortare och slutade med en stor dekorativ knopp, inte sällan i form av en kula med ett gördelliknande tvärband, en öppen bladkrona, en mångkantig polyeder eller en fallrepsknop. Skaften kan vara vridna, kantiga eller helt släta men alltid avsmalnande ut mot knoppen. Skedarna från 1600-talet har ett ofta ett mer äggformat blad och längre skaft, inte sällan profilerat eller livat med små vulster, noder, och balusterformer. De kan avslutas med två eller fyra kerubhuvuden, en typ som också förekom senare under barocken. Renässansens skedtyp levde kvar som allmoge- eller bondesked ännu in på 1700- och 1800-talen. De kallades för supsked och användes för att äta soppa, välling eller supa brännvin ur brännvinsskålar. En annan term som förekommer är därför brännvinsked.
Ornamentiken på 1500- och 1600-talets skedar är ofta rik och varierad med såväl gotiska motiv som modernare renässansornament. De kan ha en graverad dekor i form av språkband, blad- och blomornament från medeltida, gotisk stiltradition. En av skedarna, som är från 1400-talet, har ett blad som är prytt med ett språkband, med gotisk minuskeltext, vars två hälfter möts i en cirkel som innesluter två, i en knut, sammanflätade minuskler. De gotiska bokstäverna avtecknar sig mot en skrafferad botten, vilket är typiskt för medeltiden (kat. nr. 175). På senare skedar krymper språkbanden till dekorativa ornament. Vegetativa ornament är vanligt förekommande i form av blommor, franska liljor, sirliga blad- och rankverk och frukt- och bladknippen. Ibland i täta utfyllande kompositioner ibland mer avskalat och återhållet. Under renässansen blev tyska och nederländska mönsterböcker – med arabesk- och moreskornamentik, beslagsornamentik och schweifornament – även en viktig formkälla för guldsmederna. Figurmotiv, latinska sentenser hämtade från bibeln och ägarinitialer förekommer också. En av de mest betydande skedarna i samlingen, stämplad av Måns Guldsmed i Ronneby, har en graverad inskrift på frånsidan: ”HERENS FRICHT EHR BEGINDELSEN TIL ALT GODT 80”. Samma text, fast på snyggare latin, återkommer på bladets åtsida: ”INICIUM SAPIENCIÆ TIMOR DOMINI ANNO 1580” (Början på Visheten är Gudsfruktan år 1580). Bladet har också en synnerligen elegant graverad vegetativ renässansornamentik, medan kronknoppen har fyra gotiserande bladståndare (kat. nr. 180).
Dekoren accentueras av att skedarna ofta är partiellt förgyllda. Den kan variera mycket; på en sked i samlingen är bladet ornerat med en man i modedräkt och en kartusch i beslagsornamentik (kat. nr. 182). Ibland kan man tänka sig symboliska motiv, kanske magiska, emellanåt rent kristna. Ägaren kanske ville vägra det onda tillträde och få himmelska och andra makters beskydd. Vissa skedar har till exempel knoppar i form av fallrepsknopar. Ett förnämligt exempel är en sengotisk sked från 1400-talet (kat. nr. 176). Med hjälp av knutar och knopar ”band man det onda”, men de kan också tolkas som en symbol för sammanhållning. Den mångkantiga s.k. polyderknoppen är formad med triangulära ytor, inte sällan med graverad dekor i form av treflikiga gotiska bladornament, ibland även med små pålödda kulor i filigranteknik. Ett flertal skedar har skaft som avslutas med en stiliserad krona med uppåtriktade bladståndare i kvardröjande gotik. De kan ibland vara försedda med löst hängande ringar som skramlade när skedarna användes. Kronor kan leda tankarna till jungfru Maria som himladrottning, smyckad med en krona. Vissa av skedarna har små ansiktsmaskaroner på skaftet – Kristushuvuden – som avtecknar sig mot en stiliserad gotisk vimperg, dvs. en spetsig prydnadsgavel med stiliserade blad- och blomornament. Motivet, som har medeltida förebilder, förekommer bland annat på skedar från Mariestad (kat. nr. 194, 195, 196, 203, 204 & 205). En av de utbjudna skedarna från 1600-talet har en förenklad framställning av den apokalyptiska Madonnan inom strålkrans i anslutning till Johannes Uppenbarelse kapitel 12 (kat. nr. 197). En katolsk bildvärld dröjer sig således kvar efter reformationens införande. En av skedarna visar pelikanen som matar sina ungar med sitt hjärteblod, en symbolisk framställning av Kristus. På samma sked avslutas skaftet av en stående antikiserande figur med lagerkrans, möjligen en romersk kejsare (kat. nr. 181). Att blanda kristna motiv med antika var inte ovanligt under renässansen och barocken. De forntida motiven hörde hemma i en död kultur som inte var ett hot ens mot den strängaste kristendom. En annan sked har en graverad bild som symboliserar danskarnas seger över svenskarna den 11 februari 1659, när köpenhamnarna med gemensamma krafter hindrade svenskarna från att inta staden. Bilden visar hur en beväpnad dansk hand hugger av en svensk hand som ivrigt sträcker sig mot den danska kungakronan (kat. nr. 189).
Att samla på silverskedar har således en lång tradition. Silver var värdebeständigt. Om de hade samlats in under medeltiden hade skedarna förmodligen blivit nedgrävda, till glädje för arkeologer. Nu bjuds de istället ut till såväl etablerade samlare liksom alla med intresse för både historia och det vackra hantverket. En sked från renässansen kanske kan bli en uppskattad gåva till en ny generation av silversamlare.
– Magnus Green, Stockholm