Modern & Samtida konst + Design
Till katalogen »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 10 – 12 maj 2023
Nr 662 Sigrid Hjertén (1885‑1948). ”Isaac röker pipa”. Olja på duk, 73,5 x 93 cm.
Utförd år 1933.
Stämpelsignerad Hjertén samt intygad a tergo: ”Stämpeln och konstverkets äkthet intygas Stockholm 98/10/02 Rakel Grünewald”.
800.000 – 1.000.000 SEK
€ 71.000 – 89.000
Konstakademien, Stockholm, ”Sigrid Hjertén – oljemålningar och gouacher 1911‑1936”, 1936, kat. nr 234.
Upptagen i den av Isaac Grünewald upprättade brandförteckningen, nr 219.
Carl Palme, Sigrid Hjertén, 1936, upptagen i verkförteckningen under år 1933 s. 41.
Sigrid Hjerténs konstnärskap utspelade sig i modernismens begynnelse. Hon fann sig mitt i händelsernas centrum för den framväxande moderna konsten, som hämtade inspiration från de samtida målarna i Frankrike och radikalt bröt mot de klassiska ideal som länge varit på modet i Sverige. Det verkliga genombrottet för Sigrid Hjertén lät dock vänta på sig och först på 1930-talet hyllades hon på allvar av den svenska konstpubliken för sitt djärva och banbrytande måleri. Just 1930-talet intar ett särställning inom Hjerténs konstnärskap och präglas av omtumlande år där hon går in i ett nytt skede både privat och konstnärligt. Hon blickar tillbaka på två decennier som för evigt kommer att förknippas med kärlekshistorian mellan henne och konstnären Isaac Grünewald, familjens resor runt om i Europa och makarnas eviga strävan i motvind för att nå framgång på hemmaplan. Åren som följer från 1930 blir lika mycket en tillbakablick som en framtidsvision. Hjertén lyckades ta sin omtalade koloristiska färdighet till nya höjder och utvecklade ett glödande måleri där den tidigare så ljusa paletten fick stå tillbaka för djupa och varma kulörer. I Tidskriften Idun, nr 16 från 1936 skrev Gina Leffler träffsäkert om Hjerténs senare måleri: ”Det finns i Sigrid Hjerténs konst en stark inre upplevelse, som kommer hennes verk att gripa åskådaren med något av sin egen inneboende stryka. Men samtidigt finns där den behärskning och måtta, som är insigniet på all stor konst.”
För att förstå Sigrid Hjerténs skifte under 1930-talet är det oundvikligt att inte blicka tillbaka på tidigare händelser i hennes liv. 1920-talet visade sig bli en utmanande period för Hjertén då hon till stora delar levde ensam i Paris med parets son Iván, när Isaac reste fram och tillbaka till Stockholm. Upprepade gånger drabbades hon av utmattning och psykisk ohälsa och i mars 1932 skrevs hon tillslut in på Konradsberg, Stockholms Psykiatriska sjukhus, och fick diagnosen schizofreni. Därefter följde många år av periodiska sjukhusvistelser på olika institutioner, men också en del resor till Italien via Schweiz och Frankrike. Hela året 1933 tillbringar hon dock på sjukhus och hennes rum inreds till en provisorisk ateljé. Genom Isaac får Sigrid sina gamla skisser och målningar från Sydfrankrike och han uppmuntrar henne att börja måla igen. ”Isaac röker pipa” är utförd just det året och i den expressiva målningen har Sigrid Hjertén skildrat sin älskade make med pipan i handen sannolikt helt ur minnet. Motivet är nära förknippat med hennes tidiga bild av Isaac Grünewald från 1911 som bär titeln ”Isaac med pipan”, där den nygifta Sigrid har fångat sin Isaac i ett enastående porträtt som befinner sig i gränslandet mellan expressionism och kubism. I det tidiga porträttet är inspirationen från studietiden i Paris för Henri Matisse påtaglig, en kontrast till auktionens bild från 1933 där koloriten i det närmaste tycks vara hennes egen inifrån djupet. Liksom Carl Fredrik Hill återvände Hjertén ibland till sina tidiga verk och utförde senare versioner av dem, där intensiteten förhöjdes och koloriten drevs upp. Under en tid då intrycken var begränsade fann hon en tilltro till de välkända omgivningarna där hon spenderat långa lyckliga perioder tillsammans med familjen. Flera böljande landskapsbilder blir nu till, liksom kraftfulla blomsterstilleben och en och annan stockholmsbild i ny tappning. De blir alla gemensamt vittnen om den känslostorm som uppenbarade sig i Hjerténs turbulenta tid i livet men även om hennes starka vilja att genom bilder visa sina innersta känslor.
Elisabeth Höglund menar att Sigrid “genom själva måleriet och i detta nästan omedvetna tillstånd intar en allt större distans till den omgivande verkligheten. Med en suverän pensel behärskar hon ett kaos som allt oftare präglar hennes jag”. Dessa djärva nytolkningar lockade en ny form av expressivitet hos Hjertén och hon utvecklade färgläran från åren hos Matisse ytterligare. Kanske möjliggjorde tiden på sjukhuset att hon äntligen kunde slå sig fri från samhällets konventioner och den press som det innebar att vara yrkesverksam kvinna, och samtidigt gift och mor, under det tidiga 1900-talet. Efter sammanbrottet kunde Hjertén arbeta fritt utan påtryckningar från omvärlden och kanske är det ingen slump att de kompositioner som tillkom efter 1932 bär på en alldeles särskild lyskraft. Hjerténs senare skildringar beskrevs även av Gotthard Johanson i Kritik år 1941; “Det skulle vara lockande att följa hennes utveckling från dessa tidiga verk, som i all sin spröda svalhet andas en så lugn och lycklig rytm, till de senaste åren i intensiv själslig skapande färgdikter. Men utrymmet tillåter bara att med några ord antyda ett par fraser i denna utvecklingsgång. Den intoneras i brusande rytmer, som på samma sätt som en gång hon såg van Gogh gripa jorden och rymden i sin mäktiga rörelse och slå upp i en skogsbrand av flammande färger. Men elden dämpas så småningom och i en rad under fjolårets skapade verk föddes en visionär konst av ett egendomligt, drömlikt slag.” ■