Modern & Samtida konst + Design
Till katalogen »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 10 – 12 maj 2023
Nr 734 Pierre Olofsson (1921‑1996). ”Movement joyeux”. Signerad och daterad Olofsson 48. Tempera på pannå, 122 x 86 cm.
Målningen kallas även ”Dansande punkt”.
Med påskrift a tergo: ”Pierre Olofsson Köpmangatan 8 Stockholm Suède. ’Movement joyeux’”.
300.000 – 400.000 SEK
€ 27.000 – 35.000
Osloutställningen 1948.
Galerie Blanche, Stockholm, ”Utställning: Olle Bonniér, Pierre Olofsson, Karl Axel Pehrson, målningar: Arne Jones, skulptur”, 19 mars-5 april 1949, kat. nr 30.
Riksförbundet för bildande konst, ”Ny realitet”, utställning nr 89, 1950, kat. nr 47 (felaktigt daterad 1949).
Thomas Millroth, Pierre Olofsson, 1992, avbildad s. 40.
Som en av de tongivande efterkrigskonstnärerna blev Pierre Olofsson en av de främsta uttolkarna av den konkreta konsten i Sverige. Han drevs av en sann skaparlust och fortsatte under hela sin karriär att laborera sitt konstnärliga uttryck och sprida detta över vårt land. När begreppet 1947 års män myntades av konstkritikern Lars-Erik Åström i Expressen efter samlingsutställningen Ung konst på Galleri Färg och Form i Stockholm var Pierre Olofsson en av de deltagande konstnärerna. Trots att konstnärerna själva aldrig ansåg sig tillhöra någon gruppering utan ansåg beteckningen skapad av medierna nämns den fortfarande ofta när vi talar om den konkreta konstens genombrott i Sverige. Tillsammans med konstnärer som Lennart Rodhe och Olle Bonniér lyckades Pierre Olofsson att föra fram en ny typ av konst präglad av såväl internationella influenser som en önskan om att skapa en konst för alla. Folke Edward skriver i Från modernism till postmodernism – svensk konst 1900-2000, att ”med konkretismen skulle man äntligen lyckas med det som den visionäre Otto G. Carlsund med sin art-concret-utställning 1930 så skändligen misslyckats med. Konkretismen var en överindividuell art pour l’art – byggd på en social utopi. Den identifierade sig med den progressiva folkhemmets fältrop ”konsten till folket” och utgick från att folket hade ett latent konstintresse och att den nya konkreta konsten kunde väcka detta intresse genom offentliga konstverk på gator, torg och tunnelbanestationer. Olofsson och Bonniér reste land och rike runt som konkretismens missionärer och Rodhe blev det sena 1900-talets mest eftertraktade och uppskattade lärare på landets konstskolor.”
Pierre Olofsson som hade vuxit upp i Stockholm som tredje generationens konstnär fick så att säga konsten med sig i blodet. Han gick först som elev på Otte Skölds målarskola och fortsatte därefter vid Kungliga Konsthögskolan. I unga år inspirerades han främst av Paul Klee och åren efter kriget präglades av en längtan efter något nytt som kunde spegla den nya tidsandan, och successivt börjar målningarna att renodlas mot abstraherande bilder där linjespelet får en betydande inverkan. I och med gränsernas öppnande når också de internationella strömningarna Sverige och särskilt intressant finner man kretsen kring Auguste Herbin och Réalités Nouvelles, den nya realiteten som förespråkade ett föremålslöst formspråk. Pierre Olofssons levnadstecknare Thomas Millroth beskriver: ”I dessa kretsar beundrades Jacques Villon, som på 30-talet ägnat sig åt ett rumsligt, dubbeltydigt måleri, som var parallellt med 40-talsmåleriet ibland annat Sverige. Sven Sandström har i en artikel särskilt pekat på Villons målning ”Rummet” från 1932. Den består av två korsande diagonaler och över skärningspunkten kretsar tre runda former, som skapar en pulserande rytm ut och in i ytplanet. Det handlar om en föränderlig rörelse i ett instabilt rum. Samma fenomen har ju både Lennart Rodhe och Pierre Olofsson sysselsatt sig med. Av detta förstår vi att den rumsliga problematiken och tematiken redan var väl etablerad internationellt, då Pierre Olofsson tog upp sina rundlar. Men jag vill då genast stryka under, att han på samma sätt som Lennart Rodhe med sina trianglar tog dem till sig för ett mycket personligt bruk. Det finns även mer påtagliga inspirationskällor. Det räcker med att bege sig till trafikkarusellen vid Slussen i Stockholm, som ju Pierre Olofsson såg var och varannan dag, för att förstå hur en alldaglig miljö kan smyga in i konstnärens ateljé. Dess eviga cirklande rörelser, som ju uttrycker det nya, moderna Stockholm kan i alla fall jag ana som en upplevelse bakom ”Dansande punkt” och de andra rundlarna”.
Pierre Olofsson har också själv berättat för Thomas Millroth: ”Hur jag kom in på cirkelmotivet, och ränderna och allt det. Det kan jag inte förklara. Det är bara rytmen som kommer, så ger det ena det andra.” Fram trädde så ett måleri som skulle komma att spridas över vårt land i en rad betydelsefulla utställningar, däribland i Oslo 1948 och på Galerie Blanche 1949 där auktionens praktfulla mästerverk ”Movement joyeux” eller ”Dansande punkt” som den också heter på svenska visades. Målningens titel visar så tydligt hur rytmiken och glädjen var av största betydelse för Pierre Olofssons skapande, vilket också speglas träffande i de konkluderande orden av Millroth: ”Denna bok avslutas just som Pierre Olofsson är i ett intensivt flöde av skaparkraft; själv skulle han kanske kalla det för leklust. Hans figurer liknar i mycket improvisationer, men är det inte. Han tecknar upp kompositionen och målar på denna konstruktion. Tar om och tar om. Han är som en solist med sitt instrument och söker rytmen och musikaliteten i bilderna, vill finna en linje som bär igenom hela kompositionen. En rörelse som har fortsättning. Inom reglernas ramar söker han – friheten! Glädjen varje gång han finner en rytm och bild blivit klar innehåller också glädjen över att där också finna ett frö till något nytt, som han vill se.”. ■