Klubbades för 700.000 kr vid Uppsala Auktionskammare Internationella Kvalitetsauktion 5-9 december 2017.
1048. Stefan Johansson (1876‑1955). ”Nattsken”.
Signerad och daterad Stefan -34. Akvarell på duk, 38,5 x 32,5 cm.
Få är de som på ett så unikt sätt har tolkat och avbildat ljuset som Stefan Johansson. Östgöten som blev värmlänning fann sitt egna uttryckssätt med hjälp av en alldeles speciell teknik – akvarell målad på en behandlad linneduk.
Efter studier vid Konstakademien vid sekelskiftet hörde han till kretsen kring Konstnärsförbundet. Realism var hans signum och porträtten, särskilt av modern, kom att bli utmärkande liksom hans landskapsbilder. Från mitten av 20-talet och under återstoden av hans liv skapade Johansson sina unika ”ljusbilder”. Ljusbilderna kan delas upp i tre kategorier; det ensamma levande ljuset, månen eller gatlyktans sken i natten och ljuset och skuggbildningar från lampans sken i hemmet som utvecklades till ”ljusavskärmningar”. Det är just dessa nästintill magiska ljusbilder som hör till Johanssons viktigaste bilder. Det ensamma levande ljuset blev ett motiv hos Stefan Johansson kring 1925-26, och har av somliga tolkats som en hyllning till hans moder som gick bort 1924. Modern som spelade en stor roll i Johanssons liv förekom ofta i hans porträtt och var den person som ”lyst” i konstnärens liv.
Johanssons säregna teknik med akvarellfärg på duk tycks ha varit resultatet av och den viktigaste lärdomen från hans resor till Italien. Sannolikt inspirerad av renässansens fresko- och temperamåleri hos konstnärer som Botticelli och Fra Angelico fann han ett sätt att nå liknande uttryck av klarhet i linjen och plasticitet i formen. Han hade tidigare kämpat med oljefärgen men lämnade denna för akvarellen som gav honom nya möjligheter. Han sökte en slags torrhet som han fann då han under 1910-talet provade sig fram genom att preparera duken på olika sätt och sedan bemåla den med akvarellfärg på tub. På baksidan av Två lyktor, från 1928 i privat ägo, har han själv beskrivit sin teknik; ”Akvarell på lapplinne. Tunt preparat – casein, vatten, några droppar ammoniak”. Han använde framledes även en tvättmålningsteknik där han efter varje applikation tvättade bort färgen så att duken så småningom blev genomfärgad. Den här tekniken passade honom; han arbetade långsamt och varje verk krävde många arbetstimmar. Resultatet blev mystiska, nästan gudomligt övernaturliga bilder, som i sin anspråkslöshet, men med geometrisk fulländning är så självklara. Johansson skrev i sina anteckningar om konst en passande aforism;
”Målningen ska vara ett välljud för ögat, och dess högsta uttryck är mystiken i ljuset”.
Auktionens Nattsken från 1934 är sannolikt tillkommen då han bodde på Herrhagen eller i Haga i Karlstad. Under åren 1931-35 framställde han ljusstudier med en eller flera lyktor från dessa områden. Nattsken avbildar dock inte en gatlykta utan istället är det månen som centralt i kompositionen lyser upp träden på bägge sidor och marken nedan. I hans ”Brev till en vän” från 1940-talets början kommenterar han sin konstnärliga utveckling med gatlyktorna och just månen som motiv:
”Stadens lyktor som skapa mystikfyllda färgplan, ofta i starka, sköna motsättningar och den sällsamma ensliga månen som väcker till liv en värld av ljusdunkel”.
Med inspiration hos Eugène Janssons skymningsbilder från huvudstaden och Nils Kreugers målningar med lyktor och ljussken gjorde han sin egen tolkning av nattbilderna. Nathan Johnson kallar dem i Nya Wermlands-Tidningen 1943: ”lyriska nocturner, spelade helt på hans egen melodi”. I dessa nocturner löser Johansson upp bildens fysiska rum. Platsen i sig är inte det viktiga utan halofenomenet. Han såg ljuset som tusentals färgprismor som framträdde i skenet, likt ett färgspektrum av regnbågens alla färger. Hans koncentration ligger på ljusbrytning och fördelning av ljuset i en förandligad verkan av stilla tidlös skönhet.
När han arbetade med dessa ljusupplevelser stod han ofta framför motivet och målade, men så småningom utvecklades hans arbetssätt till att ”läsa in” motivet. Han kunde ställa sig framför motivet och sedan försjunka in i det så intensivt att han lär ha förlorat allt grepp om tid och rum. När han så ”läst in” motivet kunde han gå hem och måla. För att ytterligare skapa en helhet, svarade konstnären själv för inramningen av sina bilder. Han lade ner stor omsorg på att välja träslag och ritade skisser till ramprofiler. Ramen betsades i en färg vald efter bilden, vilket ytterligare påvisar konstverkets helhet och betydelse. Det finns i denna omsorg ett nästan ”heligt” förhållningssätt till bilden som objekt och som själsuttryck, som vore den en dyrbar ikon.
Stefan Johanssons bilder väcker djupa existentiella frågor. Uppvuxen i en lärarmiljö med en mor med uttalat religiösa preferenser som ofta påminde sonen om ”ljusets tro” och om Guds ljus lär han själv ha funderade kring varat och existensen. Stefan Hammenbeck, 2007, beskriver Johanssons stämningsfulla ljusbilder:
”Kompositionerna är genomarbetade, och uppbyggda efter geometriska proportioner, som vi kalla ”gudomliga”, alltså efter gyllene snittets princip […] Genom ljusets halofenomen ställer han oss in för de verkligt stora, existentiella frågorna”.