Aktuella auktioner
Se datum och information
325. Klara Lidén (född 1979). ”Bench”. Sheetrock och gummi, L 122, B 61, H 47 cm.
Utförd år 2012.
Proveniens:
Reena Spaulings Fine Art, New York.
Utställd:
New Museum, New York, ”Klara Lidén: Bodies of Society”, 6 maj – 1 juli 2012.
Gemeentemuseum Den Haag, ”Transforming the Known”, 8 juni – 29 september 2013.
FOKUS
Trettiosex gipsplattor ligger staplade på varandra. Tillsammans bildar de en hög som försetts med en gummiplatta högst upp på toppen. Högen skulle kunna vara hämtad från vilken byggarbetsplats som helst, i något av alla de områden där husen växer fortare än svamparna i skogen. Högen har nu istället blivit till en bänk. En bänk som flyttat in i konstens absoluta finrum och som visats på prominenta museer och gallerier i New York där de flesta konstnärer bara drömmer om att få ställa ut. Ett konceptuellt, minimalistiskt och elegant konstverk – absolut. Men här ryms också så väldigt mycket mer som inte ses med blotta ögat. Så, vad är det då som gör Klara Lidén till en av vår samtids största och mest betydelsefulla konstnärer?
För det är ju precis det hon är, en av våra mest uppskattade svenska samtidskonstnärer, som under det senaste decenniet nått ett mycket stort internationellt erkännande såväl hos publik som hos kritiker. Trots detta är hon fortfarande ett relativt anonymt namn för många här hemma. Läser vi Klara Lidéns CV så imponerar utställningslistan med många av världens främsta konstinstitutioner, däribland MoMA och New Museum i New York och Venedigbiennalen för att nämna några.
I Sverige var senaste presentationen på Moderna Museet 2011, två år därefter tilldelades hon också det prestigefulla Moderna Museets Vänners skulpturpris med följande motivering: ”Klara Lidén är en konstnär som med precision utforskar rummets poetiska och politiska möjligheter. Hennes skulpturala arbeten involverar kroppen, arkitekturen och staden i undersökningar av det privatas och det offentligas gränser. I en rad utställningar som beaktats världen över har hon lyckats utvinna överraskande konstnärliga energier ur vardagens material och rum.”
Klara Lidén föddes i Stockholm 1979 och inledde sin utbildning med arkitekturstudier på KTH 2000-2004. Under 2002 studerade hon fri konst vid Universität der Künste i Berlin och mellan 2004 och 2007 läste hon vid Konstfack i Stockholm. Den första utställningen Lidén medverkade i var i Berlin 2003 och det är också i den tyska huvudstaden som hon bor och verkar. Hennes första separatutställning ägde rum på Reena Spaulings Fine Art i New York 2005.
Klara Lidén låter sig aldrig placeras i något särskilt fack. Hon är den som skiljer sig från mängden, som vandrar sin egen väg och väljer den som ingen annan tar. Hon rör sig fritt mellan olika uttrycksmedel; performances, installationer, videor, objekt, bilder och skulpturer. Hon ifrågasätter samhällets strukturer, hon är ärlig, självutlämnande, rebellisk, politisk, ja till och med anarkistisk. Själva konstnärskapet i sig blir till en konst. Staden är hennes outsinliga källa till inspiration, såsom den också varit för många tidigare generationers konstnärer. Kommunikationen med andra giganter, däribland Duchamp och hans readymades förefaller uppenbar. Men Lidén för också konsten vidare, hon tillför en ytterligare dimension och innebörd, och för att använda ett av nyss nämnda Duchamps mer karaktäristiska citat: ”I don’t believe in art. I believe in artists”.
Lidén utmanar och provocerar. Hon rör vid det som ingen annan sätter ord på, lyfter fram, och placerar saker i ett annat sammanhang och i en annan kontext än vad vi är vana vid. Motsatsförhållanden, såsom privat kontra offentligt, återkommer hon ständigt till och kvar lämnar hon insikten om tillvarons förgängliga bräcklighet. En obehagskänsla som gnager och skaver och sitter kvar, visar att det vi ser inte alltid är det vi tror.
För att återgå till auktionens ”Bench”, utförd 2012. En bänk, tänker kanske du och jag. En säng, tänker kanske någon annan. En säng som kanske skulle kunna bli någons fristad under dygnets mörkaste timmar. En säng som är skapad av några limmade cementplattor som kanske egentligen skulle kunna bli väggarna till ett rum. Ett rum i ett hem. Staplat i en hög.
Det är den hårda verklighetens brutala utsatthet hon sätter fingrarna på. Med det enklaste sätt lyfter hon ett självklart budskap. Får det att krypa in under skinnet hos oss betraktare, får oss att ifrågasätta vår egen vardag och verklighet. Får konsten att kännas. Och när det känns, det är då det är rätt.