Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion
11 – 14 juni 2024 »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 11 – 14 juni 2024
Nr 705 Johan Peter Molin (1814‑1873). ”Ingeborg” ur ”Frithiofs saga”. Signerad och daterad J. P. Molin Rom 1849. Carraramarmor, H 130 cm. H 206 cm (inklusive postament).
Jämför med mindre version i Nationalmuseums samlingar, inv. nr NMSk 896.
300.000 – 400.000 SEK
€ 26.000 – 34.000
Den skotsk-svenske industri- och affärsmannen Alexander Keiller (1804‑1874), Göteborg.
Som upphovsmannen till en av vårt lands mest uppskattade skulpturer ”Bältesspännaren” är Johan Peter Molin en av våra mest folkkära skulptörer men framträder kanske samtidigt som en av våra mest anonyma skulptörer och bildhuggare. Molin föddes i Göteborg som son till en bagarmästare och trots att hans skarpa intellekt noterades i unga år, han lär exempelvis ha kunnat läsa innantill i Karl XII:s bibel som fyraåring vilken han fått som födelsedagsgåva, var det i faderns fotspår han kom att följa. Han arbetade inledningsvis i den handelsbod som var belägen i familjens hus och blev därefter bagargesäll, dock fanns det redan här en önskan om en annan framtid, som Johan Rudolf Tengberg noterar i sina biografiska teckningar över Molin: ”Men under arbetet med degen synes hågen för en helt annan verksamhet hafva vaknat. Några år därefter, 1834, finna vi honom nämligen i Stockholm, studerande vid konstakademiens antikskola, hvilket han sedermera (1848) åberopar i en ansökan om stipendium. Vistandet i hufvudstaden blef dock inte långvarigt. Fadren, som alltid med ovilja upptagit sonens i hans tanka onödiga nya funderingar, synes hafva förmått honom att redan efter ett halft år lemna Stockholm.” Så återvänder han hem med grusade förhoppningar och tar kort därefter över handelsboden han arbetat i och några år senare även faderns bageri. Dock är Molin fast besluten att någon gång kunna förverkliga sin konstnärsdröm och han skriver i ett brev till brodern 1838:
”Du ser, att jag väntar på två artister. Gläd dig, min bror, ty så länge här finnes någon i den vägen, söker jag upp honom, att han må slå olja i min lampa; och du kan väl föreställa dig, huru den då flammar upp och brinner! Dess sken (ofta våldsamt nog, om jag så kan kalla en sublim brand) belyser allt, som är konst, och fördunklar allt annat. Det är, som mina verkliga ögon förblindats och endast fantasien existerade. Jag känner en njutning, som ej kan beskrifvas, då mitt yttre eller jordiska jag får tala ett språk som är själens…”
Fylld av hoppfullhetens drömmar drivs Molin av möjligheten att någon gång kunna söka sig vidare och varje ledig stund ägnade han till förkovring inom modellering, porträttmåleri och kopiering av tavlor. När man i Göteborg under våren 1843 skulle fira kung Karl XIV Johans 25-åriga regering modellerade Molin en bröstbild av konungen till prydnad, skapad efter en bild av kungen på ett vanligt mynt. Bysten prydde festsalen i börshuset och erhöll stor uppskattning och flera av Göteborgs mest inflytelserika började så att vända blickarna Molin, däribland affärsmannen Alexander Keiller som enligt Tengberg ”sökte upp Molin i hans bod, gjorde upprepade besök hos honom i hans lilla kammare, talade med och uppmuntrade honom. Slutligen bedref han saken så, att Molin slutade upp med affärerna, på vilka han nu samlat sig en liten sparpenning, för att börja sina studier som bildhuggare.”
Molin reser först till Köpenhamn där han blir kvar i två år och studerar under Thorwaldsen och tar anställning som elev i medaljören Christensens ateljé. Därefter söker han sig vidare, till Paris och Rom, tillsammans med den danske målaren Marstrand, de anländer till Rom på senhösten 1845 och snart är Molin i färd med att modellera och skulptera. Först tillkommer ”Amor” och därefter ”Herdegosse, sittande på en klippa”, båda huggna i marmor. ”Amor” förvärvades av kronprins Karl och visades på Konstakademiens utställning i Stockholm 1848. Herdegossen vann erkännande i Rom när den ställdes ut på friluftsutställningen på Piazza del Popolo året dessförinnan och visades några år senare på världsutställningen i London 1851, den köptes först av C.M. Norman i Gävle och införlivades under 1900-talets början i Nationalmuseums samlingar (inv. nr NMSk 981).
Att hugga i marmor är förknippat med fysiska utmaningar vilket orsakade påverkan på Molins hälsa, och han och tvingades därför till ett uppehåll i sitt skapande. Efter en tids återhämtning återvänder han till Rom i januari 1948 fylld av nyvunnen optimism och en febril verksamhet inleds: ”Han grep sig nu genast an med en ’Ingeborg’ för sin vän och gynnare Keillers räkning; denna var efter två månader färdig i gips och utfördes samma år på hösten i marmor. Ett annat exemplar af samma arbete köptes sedermera af kronprinsen Karl” skriver Tengberg. Själv har Molin i ett brev i mars beskrivit sin första skiss av Ingeborg: ”Sedan 13 dagar börjat modellera henne i ¾ livs storlek halvstående vid havet, stödjande sig med ena handen och i den andra hållande Fritiofs armring, hänsjunken i meditation.” Auktionens ”Ingeborg” är den version som skapades för Keiller, den mindre versionen återfinns idag i Nationalmuseums samlingar (inv. nr NMSk 896). Motivet är hämtat ur Frithiofs saga och Molin lär även ha påbörjat en stående Frithiof som pendang till Ingeborg men den blev bara en skiss. Frithiofs saga publicerades av Esaias Tegnér 1825 och blev direkt mycket populär, diktverket är inspirerat av den isländska fornaldarsagan ”Fritjof den djärves saga” från omkring år 1300, vilken handlar om den norske hjälten Fritjof och hans käresta Ingeborg.
Molin visar i ”Ingeborg”, signerad och daterad Rom 1849, hur han till bländande fulländning med perfektionistens varsamma hand låter den vackra kvinnan levandegöras och växa fram ur stenen. Detaljrikedomen är utsökt, se till hennes sköna anletsdrag, det böljande håret, klänningens spets över dekolletaget, bandet av kläppar runt hennes midja och sandalernas remmar över hennes eleganta fötter. Omsvept av ett tyg i djupa veck står hon hållandes en armring i sin vänstra hand och med falken bakom sig. Den fornnordiska sagotraditionen förenas med den klassiska antikens ideal och Molin sällar sig här till de främsta bildhuggarna verksamma under denna tid och visar hur han tvivelsutan briljerar som en av vårt lands mest talangfulla skulptörer. ■