Auktion: Modernt & samtida
Till katalogen
Klubbades för 600.000 kr vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 11-14 juni 2019
Nr. 403 Jacob Ängman (1876‑1942). Praktpokal. ”Jona med fisken”. Guldsmedsaktiebolaget, Stockholm 1928. Livet samt locket med rikt driven och ciselerad dekor med motiv av Jona som slukas av fisken. Delvis förgyllt silver. H 37 cm.
I den förteckning som Jacob Ängman själv uppgjorde över sina arbeten är pokalen upptagen som nr. 62.
200.000 – 250.000 SEK
€ 19.000 – 23.000
Stockholmsutställningen 1930, Hall 14 – Ädla metaller, 16 maj – 29 september 1930.
Svenska Konstindustriutställningen i London, Dorland House, 17 mars – 22 april 1931.
Världsutställningen i Paris, Sveriges paviljong, 25 maj – 25 november 1937.
Världsutställningen i New York, Sveriges paviljong, 30 april 1939 – 31 oktober 1940.
Nationalmuseum, Stockholm, ”Jacob Ängmans silver. En minnesutställning”, 19 juni – 25 augusti 1942, kat. nr. 32.
Gregor Paulsson (red), Svenska Slöjdföreningens Tidskrift, Svensk konstindustri, konsthantverk och hemslöjd 1929, 1929, avbildad s. 68.
Nils G. Wollin, Nutida Svensk konstslöjd i bild, 1931, avbildad s. 78.
Åke Stavenow, Silversmeden Jacob Ängman, 1955, s. 80, 86-87, 89, 91, 136-137, 221, 241 samt upptagen i förteckningen s. 244.
Helena Dahlbäck Lutteman, Svenskt Silver, 1988, omnämnd samt avbildad s. 128‑129.
Silversmeden Jacob Ängman föddes den 29 januari 1876 på gården Änge, Brunflo församling i Jämtland som son till lantbrukaren Jacob Eriksson och Ingrid Sofia Bergvall. Efter studier vid Tekniska Skolan i Stockholm 1893-94 får han anställning hos Otto Meyer & Co. Konstgjuteri och sysslade där främst med kokillsgjutning i zink, bland annat medverkade han vid gjutningen av Djurgårdsbrons zinkfigurer. Så småningom blev Ängman ansvarig för ciselering med ställning som ciselörmästare. Samtidigt bedrev han studier vid Tekniska afton- och söndagsskolan, där han föga förvånande hade AB som medelbetyg i ornamentsmodellering, drivning och ciselering. Efter avslutade studier i Stockholm på våren 1903 får Ängman arbetarstipendium från Kommerskollegium och avreste i juni samma år till Berlin. Senare samma år var han en period hos hovjuveleraren Th. Müller i Weimar där han handleddes av professor Henry van de Velde, en pionjär inom Art Nouveau-rörelsen.
När Ängman kom hem till Sverige full av intryck sommaren 1904 förunnades det honom dock inte att genast kasta sig in i ett skapande arbete. Det blev hans tekniska kunskaper i bronsgjutning som fick skaffa levebrödet, den här gången som medhjälpare till skulptören och konstgjutaren Hugo Elmqvist. När Elmqvistska Gjutningsmetoden slagit igen sina portar 1907 lyckades Ängman få anställning vid Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm, den stora firma som han skulle bli trogen livet ut. Här inträdde Ängman som ledare av ritare- och ciseleringsavdelningen, och arbetade sedermera jämsides med detta som lärare vid Tekniska skolan. Vid GAB experimenterar Ängman till en början i oädla metaller och utför flertalet arbeten i mässing, järnsmide och tenn, men övergår snart mer och mer till silvret. Han komponerar både kyrksilver och nyttogods tydligt influerat av tidens naturvurmande jugendstil. GAB deltar vid Baltiska utställningen 1914 under varmt mottagande, där Svenska slöjdföreningens unge sekreterare Erik Wettergren särskilt prisade Ängmans materialbehandling. Ängman blev med tiden alltmer intresserad av den medeltida konsten och konsthantverket, och det förefaller som om hans museistudier började utlösas i en önskan att själv skapa en konst med samma rika innehåll och varma känsla. Kontakten med den medeltida konsten, och i synnerhet dess silversmide blev för Ängman en stor upplevelse.
Mycket av den svenska silverproduktionen under 1920-talet präglades, likt de flesta av konsthantverkets områden, av en klassicism där lockknoppar och fotavslutningar från nyklassicismen och empiren tagits upp av de svenska smederna. Denna strömning är alltjämt återkommande i Ängmans nyttosilver, men i hans unika arbeten som han hela tiden sysslade med parallellt med den huvudsakliga produktionen för GAB finns en kontinuerlig, närmast romantisk linje från 1915, då han började arbeta med skrinet “Heliga tre konungar”. I dessa tidskrävande och omsorgsfulla arbeten återspeglas Ängmans ömsinta kärlek för den medeltida konsten, under 1920-talet inte sällan manifesterat i praktfulla pokaler. 1928 utför han ett av sina mest betydande arbeten, den för auktionen aktuella pokalen “Jona med fisken”, efter ett bibliskt motiv ur Jonas bok, en av profetböckerna i Gamla Testamentet. En kraftig, fjällig fisk står, med vidöppet gap, på sin stjärtfena. Den balanserar inte på stjärtfenan utan liksom växer upp ur en rund sockel, på vilken en rad stora och små drivna fiskar simmar. I en båt står Jona, förtvivlad med uppsträckta händer, vågorna slår om båten, och hela denna grupp slukas av fiskens väldiga gap. Inte utan skäl påpekade Ängman själv att pokalen var “ett mycket otidsenligt arbete, som det förvånade mig mycket att jag fick utföra för GAB.”
Idén att använda motivet med “Jona och fisken” till en pokal kan han möjligtvis ha burit på ända sedan studieåren i Tyskland då vissa paralleller gällande kompositionen kan dras till den dryckesbägare “Jonasfisch” som Fritz von Miller, ett av de stora namnen i Münchens guldsmedskonst, utförde 1906. “Jona med fisken” utställdes första gången på Stockholmsutställningen 1930, och reste sedan flitigt under de kommande åren till de stora utställningarna där svenskt konsthantverk var representerat, noterbart i London, Paris och New York, för att efter Ängmans bortgång inta en hedersplats vid minnesutställningen på Nationalmuseum 1942, där pokalen sedermera också varit deponerad under många år.
Ängmans skulpturalt utformade verk går i mångt och mycket att härleda till en spänning mellan intrycken från ungdomsåren i Tyskland och kärleken till den medeltida konsten. I dessa arbeten, synnerligen noterbart i “Jona med fisken”, uppvisar Ängman ett romantiskt sinne som saknar motstycke såväl förr som senare i svenskt silversmide. Hela pokalen är ett mästerverk av ciseleringskonst, inte minst fiskfjällen, och rent hantverksmässigt torde Ängman aldrig ha nått högre.