Aktuella auktioner
Se datum och information
983. Eva Bonnier (1857‑1909). Interiör av ett café med män rökande vattenpipor (Hookah).
Olja på uppfodrad duk, 107 x 131 cm.
SEK 150.000 – 200.000 € 15.000 – 21.000
Eva Bonnier var verksam i Paris 1883-1889 där hon bodde i Montparnasse, parisersvenskarnas favoriserade stadsdel. Somrarna tillbringade hon på Dalarö i Sverige. Eva Bonnier hyrde tre olika ateljébostäder under sin tid i Paris. Den första, vilken hon hyrde hösten 1884, låg vid rue Leclerc. I januari 1885 bytte hon denna till en ny på rue Humboldt 25 (numera rue Jean Dolent), vilken hon behöll till och med juni 1887. De första åren studerade hon heltid på Académie Colarossi, sedan alltmer sporadiskt. Så sent som 1888 skrev hon in sig där, trots att hon nu deltog i Salongen och ställde ut hos Konstnärsförbundet i Sverige. Eva Bonnier deltog 1885 med två målningar på Konstakademiens stora utställning för firandet av dess 150-årsjubileum. Hon debuterade på Salongen först 1887. Sammanlagt fyra utställningar av Eva Bonniers verk har anordnats; Hallins konsthandel, Stockholm, 1910, A-B. Konstverk, Stockholm, 1926, Manilla, Stockholm, 1961 och nu senast på Prins Eugens Waldemarsudde, 2013. Till utställningen 1926 trycktes ingen katalog.
Fig. 1
Endast en målning av Eva Bonnier med ett orientaliskt motiv är tidigare känd, Turkisk kvinna, eller Odalisk som hon själv benämnde den, utförd i Paris 1884 (Fig. 1) (G. Cavalli-Björkman, Eva Bonnier ett konstnärsliv, s. 92, illustrerad s. 93; Tomas Björk, Bilden av ”Orienten”. Exotism i 1800-talets svenska visuella kultur, 2011, ss. 117-118, illustrerad). Den aktuella målningen har till nyligen funnits i en fransk privatsamling och är tidigare okänd i konstnärens œuvre, hon nämner dock i sina brev hem att hon arbetar med några exotiska motiv. Målningen torde tillkommit under de sista åren av hennes vistelse i Paris. Karakteristiskt för hennes måleri under denna period är den utsökta ljusbehandlingen och betoningen på det atmosfäriska. Målningen visar i dessa avseenden likhet med två andra målningar utförda under samma tid; Ateljéinteriör i Paris, från 1886 (Fig. 2) (Cavalli- Björkman, op, cit., s. 134 illustrerad) och Luxembourgträdgården, från 1888 (Fig. 3) (Idem., s. 179 illustrerad). I den förra har Bonnier fokuserat intresset på att skildra det atmosfäriska ljuset som faller in i ateljén från ett högt beläget fönster, i den senare på den kontrastrika skugg- och ljusbildningen på marken skapad av trädens lövverk.
I den aktuella målningen har Bonnier använt sig av två ljuskällor, bägge placerade i vänstra delen av målningen; den ena högt belägen från ett halvt förtäckt fönster, den andra från en öppen dörr vilken troligtvis leder ut till en gata. Den högt respektive lågt placerade ljuskällan förstärker rummets halvdunkel och sveper in figurerna i mjuka nästan upplösta konturer. Bonnier har på intet vis förskönat motivet. Personen iförd turban sittande på en stol i förgrunden, vilken är avporträtterad vänd vriden mot betraktaren, skapar en närvarokänsla hos betraktaren. Bonnier ger oss med denna bild en inblick i en avskild värld till vilka kvinnor normalt inte ägde tillträde. Detta tyder på att hon troligtvis baserat målningen på fotografier. Målningen skiljer sig radikalt från målningar av andra konstnärer med liknande motiv från samma tidsperiod, vilka vanligtvis fokuserat intresset på det pittoreska på bekostnad av realism och atmosfär.
Fig. 2
Eva Bonnier besökte oss veterligen aldrig Orienten. Det är inte heller känt att någon annan svensk kvinnlig konstnär skulle ha rest dit under 1800-talet. Hustrur medföljde däremot ibland sina makar på deras resor. Emma Lamm följde exempelvis med sin make Anders Zorn till både Konstantinopel och Marocko och Robert Thegerström företog sin bröllopresa till Egypten. Den norska konstnären Mathilde Dietrichson (1838-1921), gift med den norske konsthistorikern Lorentz Dietrichson (1834-1917), följde med sin make på en resa till Turkiet. Lorentz Dietrichson skrev resereportage för Ny Illustrerad Tidning och artiklarna illustrerades med xylografier efter teckningar av hustrun. Den danska konstnären Elisabeth Jerichau Bauman (1819-1881) var välkänd i Sverige och hennes målningar med orientaliska motiv visades på utställningar och reproduktioner efter hennes verk spreds i den illustrerade pressen. Hon besökte bland annat Konstantinopel och Kairo. Hennes skildringar avviker inte nämnvärt från de beskrivningar som manliga resenärer gjort. När hennes målningar visades på Konstakademien i Stockholm var det knappast en annorlunda bild av den gängse Orienten som framträdde. Eva Bonnier kunde således redan under studieåren på akademien i Stockholm studera målningar med orientaliska motiv. När hon 1883 reste till Paris för att fortsätta sina studier kom hon snart i kontakt med orientalistiska strömningar som florerade i det franska samhället och inom det franska måleriet. Redan i slutet av året påbörjade hon den ovannämnda målningen Turkisk kvinna, eller Odalisk. Intresset för Orienten nådde under denna tid en höjdpunkt vilket medförde att hon också i Paris kunde ta del av Orientens kultur. Om vissa orientaliska motiv inte fanns tillgängliga, arrangerades de ofta i ateljéer inspirerade av konstverk och fotografier som hemförts av resanden i Orienten.
Fig. 3
Orienten – vilken inkluderar dagens Kina, Japan, Turkiet, Grekland, Mellanöstern och Nordafrika – har fascinerat europeiska konstnärer ända sedan renässansen. Fram till slutet av 1700-talet hade européer endast kontakt med Orienten genom handel och tillfälliga militära kampanjer. 1798 invaderade och ockuperade den franska armén Egypten under ledning av General Napoleon Bonaparte. Den europeiska närvaron lockade till sig resenärer, av vilka många fångade det exotiska livet i teckningar, måleri och grafik. 1809 publicerade den franska staten den första delen av sammanlagt 24 volymer om Egypten, Description de l’Égypte (1809–22). Verket kom att få stor betydelse för vår uppfattning om Orienten och dess kultur och religion och kom att påverka fransk arkitektur och dekorativ konst, vilket framgår av dominansen av egyptiska motiv och element under empiren. Flera konstnärer kom att börja måla orientaliska motiv utan att ha besökt Orienten, varav den mest kända är Jean Auguste Dominique Ingres (1780-1867), vars harem- och odaliskscener kom att påverka synen på Orienten under en stor del av 1800-talet. Några av de första målningarna med orientaliska motiv tillkom i propagandasyfte som försvar för fransk imperialism, skildrande östern som en ociviliserad, laglös och barbarisk hemvist, vilken endast kunde utvecklas genom franskt styre. Antoine Jean Gros (1771–1835), historiemålare i Napoleons tjänst, som aldrig reste till Orienten, förmedlar denna bild i Napoleon besöker de pestsmittade i Jaffa (1804; Louvren, Paris). Romantikens konstnärer tog också upp krig, våld och grymhet i sina skildringar av Orienten, exempelvis Eugène Delacroix (1798–1863) i sina kända monumental målningar Massakern vid Chios (1824) och Sardanapalus död (1827–28; bägge i Louvren). Betoningen på militär grymhet i många orientalistmålningar under denna tid avspeglar pågående konflikter; Grekiska frihetskriget (1821–30), den franska invaderingen av Algeriet på 1830-talet och Krimkriget (1853–56). Flera konstnärer målade orientaliska motiv utan att ha besökt Orienten och var beroende av skildringar i litteraturen för sina intryck, såsom Description de l’Égypte. De kommande generationerna franska konstnärer såsom Jean-Léon Gérôme (1824–1904), Théodore Chassériau (1819–1856) och Alexandre-Gabriel Decamps (1803–1860, kom att resa flitigt i regionen. Det orientalistika genremåleriet, den mest framträdande formen av orientalistisk konst under andra hälften av 1800-talet, var starkt influerad av konstnärernas direktkontakt med vardagslivet i städer och traditioner på landsbygden. Intresset för Orienten under 1800-talet manifesterade sig inom många andra områden inom kultur såväl som matkultur. Den ekonomiska och kulturella europeiska eliten inredde sina palats och hem med orientaliska möbler, konsthantverk och textilier och Orientens Cuisine blev maträtterna på modet. Intresset för Orienten var så stort att den engelska konstnären Frederic Leighton (1830–1896) till och med skapade en arabisk hall i sitt hem i London 1877-79.