Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion
11 – 14 juni 2024 »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 11 – 14 juni 2024
Nr 644 Matthias Czwiczek (Tjeckien/Tyskland 1601-1654). Tillskriven. Helfigursporträtt av kung Gustaf II Adolf (1594-1632) stående i en draperad slottshall stödjande sin högra hand mot ett draperat bord på vilket en hermelinmantel och riksregalierna är placerade; i bakgrunden tre av hans pager, av vilka en är i färd med att ikläda kungen sin rustning. Kungen bär gult kyller, en grå jacka och grå byxor randade med silverband och höga läderstövlar. Olja på pannå, 48 x 35 cm.
Numrerad a tergo: ”091‑383”, samt ”N° 245”. Med etikett a tergo numrerad: ”928/5/112”.
200.000 – 300.000 SEK
€ 17.000 – 26.000
(Högst sannolikt) Rikskansler Axel Oxenstierna (1583‑1654), Fiholms slott, Södermanland.
(Högst sannolikt) Därefter hans son Johan Oxenstierna (1612‑1657), Fiholms slott, Södermanland.
(Högst sannolikt) Därefter hans brors barn och barnbarn.
(Högst sannolikt) Riksrådet greve Joachim Beck-Friis (1722‑1779), genom sitt köp av Fiholm 1784.
(Högst sannolikt) Därefter hans brorson generalmajor Corfitz Ludvig Beck-Friis (1767‑1834).
(Högst sannolikt) Därefter i arv i tre generationer till greve Corfitz Beck-Friis (1853‑1911) som 1907 sålde Fiholm. Överförd tillsammans med övriga inventarier från Fiholm till Börringekloster, Skåne.
Hans dotter Eva Christina Beck-Friis (1864‑1939), gift med greve Henrik Albert von Stockenström (1842‑1914), Ekensholms slott, Södermanland.
Därefter genom arv där till 2023.
Auktionens porträtt är tidigare okänt i ikonografin över Gustav II Adolf-porträtt. Porträttet föreställer kungen i färd med att iklädas sin rustning inför en stridsdrabbning, det hittills enda kända som avporträtterar kungen inför en strid. Med anledning av utformandet av kungens krage kan man fastställa att det är utfört senast 1632. Porträttet har sannolikt ägts av rikskansler Axel Oxenstierna och har ursprungligen funnits på Fiholm, vilket Axel Oxenstierna ärvde 1617 och där han lät uppföra en värdig sätesgård för sig och sina arvingar. Fiholm köptes 1784 med inventarier ifrån Axel Oxenstiernas arvingar av riksrådet greve Joachim Beck-Friis (1722-1779). Han gjorde egendomen till fideikommiss tillsammans med Börringekloster i Skåne. År 1791 lät Gustav III utnämna fideikommissen till grevskap, det enda i Sverige. Då hans barnbarn greve Corfitz Beck-Friis (1853-1911) år 1907 sålde Fiholm överfördes inventarierna till Börringekloster. På Börringekloster förvaras än idag flera föremål från Fiholm vilka ägts av Axel Oxenstierna, bland dessa tapisserier och en tysk smörbytta med romansk ornamentik från 1500-talet kallad ”Axel Oxenstiernas smörbytta” (A. Hahr, Börringekloster, i Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början, Skåne II, 1909, ss. 49-50).
Ett helfigursporträtt av Gustav II Adolf, i naturlig storlek, troligtvis utfört av Jacob Elbfas (ca 1600-1664) har tidigare funnits på Fiholm. I samband med försäljningen av Fiholm skänkte familjen Beck-Friis porträttet till Jäders kyrka, familjen Oxenstiernas begravningskyrka utanför Fiholm (S. Strömbom, Iconographia Gustavi Adolphi. Gustav II Adolf i samtida porträtt, 1932, s. 68, nr 34, fig. 44). (Se fig. 1). År 1626 utförde Elbfas även ett porträtt av Axel Oxenstierna (Nationalmuseum).
Två andra till formatet små helfigursporträtt tillskrivna Matthias Czwiczek föreställande Gustav II Adolf är kända; ett i Nationalgalleriet i Helsingfors (K. K. Meinander, Porträtt i Finland, Vol. I, s. 40), det andra målat på koppar, 33 x 22,5 cm, i Musée National i Versailles (S. Strömbom, Iconographia Gustavi Adolphi. Gustav II Adolf i samtida porträtt, 1932, s. 86, nr 246 och 247). Porträttet i Helsingfors har ett motstycke föreställande Gustav II Adolfs svåger, kurfursten av Brandenburg.
Ett helfigursporträtt av Gustav II Adolf i naturlig storlek utfört av den tyske konstnären Sebastian Reigel (1608-1675) anses vara det sista porträttet av kungen utfört ad vivum, det vill säga som kungen stått modell för. Porträttet beställdes av statsrådet i Dinkelsbühl och målades under kungens uppehåll i staden 30 september-4 oktober 1632, någon månad innan han stupade i Lützen (Minneskapellet, Dinkelsbühl) (Strömbom, op. cit., s. 83, nr 208, fig. 67). (Se fig. 2).
Matthias Czwiczek blev 1628 hovmålare hos kurfursten av Brandenburg Georg Wilhelm (1595-1640). Denne finansierade utbildningsresor för honom till Frankrike, Nederländerna och England. Efter hans död anställdes Czwiczek som hovmålare av hans son, kurfursten Friedrich Wilhelm (1620-1688). Georg Wilhelm var bror till Gustav II Adolfs hustru, Maria Eleonora av Brandenburg (1500-1655). De starka familjebanden var troligtvis huvudskälet till att Matthias Czwiczek fick i uppdrag att utföra porträtt av Gustav II Adolf. Porträttet kan ha beställts av Gustav II Adolf i avsikt att skänkas till Axel Oxenstierna, eller också av drottning Maria Eleonora eller henns bror Georg Wilhelm av Brandenburg. Det är även möjligt att Oxenstierna själv beställt porträttet. Czwiczeks porträtt bär viss liket med Sebastian Reigels porträtt av kungen. I bägge är han barhuvad, bär civila kläder och håller sin vänstra arm akimbo. Positioneringen av kungens värja är också snarlik. Ett troligt utförande datum skulle i sådant fall vara hösten 1632, strax innan Gustav II Adolf stupade i Lützen den 6 november.
Rikskansler Axel Oxenstierna är en av Sveriges mest betydelsefulla statsmän genom tiderna och var under lång tid den ledande statsmannen i riket. Oxenstierna tillhörde högadeln och var Gustav II Adolfs lärare och under 30-åriga kriget hans närmaste medarbetare. Efter kungens död 1632 blev Oxenstierna ledare för den svenska staten (Kristinas förmyndarregering) och var fram till 1648, då han trängdes undan av drottning Kristina, medelpunkten i svensk politik. Axel Oxenstierna hade stor betydelse för den svenska statens utveckling under 1600-talet och brukar nämnas som den som skapade byråkratin i Sverige. I hemlandet deltog han i arbetet med att bygga upp den nya stat som tog form under Gustav Adolfs tid, med både dess organisation och sättet att utnyttja dess resurser. År 1626 utnämndes Axel Oxenstierna till generalguvernör över Preussen. Hans residens i Elbing blev under de följande åren ett andra svenskt maktcentrum. Det tullsystem han utvecklade i form av licenter gav rika inkomster och blev jämte övriga tullar och den monopoliserade koppar- och spannmålshandeln av stor betydelse för krigsekonomin. Den följande tiden kom kungen årligen tillbaka med nya trupper från Sverige, och när han var hemma stod Oxenstierna i ständig brevkontakt med honom. Gustav II Adolf och Oxenstierna arbetade nära tillsammans och han blev alltmer oumbärlig. Kungens oro för framtiden då han inte lyckats avla en manlig tronarvinge bryter fram i breven till Oxenstierna, främst i det kända brev från december 1630, där kungen i osedvanligt personliga, gripande ord anbefaller sina närmaste åt denne sin mest förtrogne rådgivare, om något skulle hända honom själv. Endast ett av hans barn med Maria Eleonora av Brandenburg överlevde födseln, Kristina som föddes 1625. Rimligen har han anat och vetat att trots all nära samverkan, politisk och personlig, det ändå fanns väsentliga frågor, där deras uppfattning inte helt sammanföll, och som måste aktualiseras om han själv gick bort med en omyndig dotter som enda arvtagare. I januari 1632 möttes Oxenstierna och Gustav II Adolf i Frankfurt am Main. På vägen förhandlade han med de tyska bundsförvanterna, som ville begränsa sina åtaganden mot Sverige. Särskilt ömtåligt var förhållandet till Brandenburg, bland annat på grund av kungens släktskap med kurfursten, som hade krav på Pommern och redan lidit intrång i Preussen. I mars 1632, när kungen drog mot Bayern, blev Oxenstierna generalguvernör över de rhenska och frankiska kretsarna och legat över arméerna. Denna ställning behöll han under kungens återstående levnad. I juni fick han befälet över de trupper som skulle förstärka kungens armé vid Nürnberg. På krigsskådeplatserna har han anförtrotts betydelsefulla uppgifter och i Preussen och Tyskland haft ställningen som en kungens ställföreträdare med den romerska titeln legat.
När Axel Oxenstierna år 1617 ärvde Fiholm, planerade han att låta uppföra en värdig sätesgård för sig och sina arvingar. Han anlitade den framstående fransk-svenske arkitekten Simon de la Vallée att rita en stor slottsanläggning, medan den då 25-årige tyskfödde Nicodemus Tessin d.ä. ledde bygget. Ritningarna förelåg sannolikt på 1630-talet och själva byggarbetena bedrevs i början av 1640-talet under ledning av den tyske murmästaren Herman Floren. När byggherren Oxenstierna besökte arbetsplatsen på sommaren 1641 var norra flygeln uppmurad medan grunden till den södra uppförts. Slottets båda flygelbyggnader gestaltades i fransk-holländsk renässansstil och stod färdiga 1642. Sandstensportalerna pryddes med släktvapen för Oxenstierna och Bååt, dessa samt sandstensornamenten kring frontespis och vindskupor är utförda av stockholmsmästaren Heinrich Blume. Själva huvudbyggnaden, högslottet, ritades 1642 av Simon de la Vallée, men den blev aldrig uppförd, trots att mängder av byggnadsmaterial lagts upp, material som istället kom till användning vid om- och tillbyggnad av Jäders kyrka. Högslottet skulle placeras på ett något förhöjt gårdsplan i anslutning öster om flyglarna. På en avbildning i Sueciaverket från 1690-talets slut ser man den tilltänkta huvudbyggnaden från öster, i något idealiserad form. Hela slottsanläggningen skulle ha blivit ett mönsterexempel på hur de la Vallée föreställde sig att ett herresäte skulle se ut och samtidigt bli ett genombrottsverk i svensk arkitektur. Av de la Vallées bevarade ritningar för högslottet framgår en tvåvåningsbyggnad med två fasta flyglar mot gårdsplanen. Traditionen berättar om bakgrunden till avbrottet i bygget. Axel Oxenstierna hade bestämt Fiholm för sin son Johan. När denne kommit tillbaka från Westfaliska fredskongressen 1648 skulle den stolte fadern visa upp hur långt det pretentiösa bygget hade fortskridit. Men sonen blev inte imponerad utan tyckte att de färdigställda flyglarna mest liknade stallbyggnader som han sett i Tyskland. ”Om detta är stall kan du själv bygga fähuset” svarade Axel Oxenstierna förtretad och huvudbyggnaden blev aldrig uppförd. I sitt testamente skrev Axel Oxenstierna om Fiholm, att detta var hans ”förnämsta sätesgård”. Han menade också att ”sådane store hus som litet gagn med sig föra för en husman men väl omkostnad”. ■