Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion
12 – 15 december »
To be sold at Uppsala Auktionskammare’s Important Sale Week 12 – 15 December 2023
Lot 707 Helene Schjerfbeck (Finland 1862‑1946). ”Kvinnan på fyrtio år” (The Woman of Forty Years). Signed with monogram HS. Oil on canvas, 50 x 42 cm.
Executed in 1939.
5.000.000 – 7.000.000 SEK
€ 436.000 – 611.000
The collection of art dealer Gösta Stenman (1888‑1947), inv. no. 1903.
An important Swedish private collection.
Gösta Stenmans konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbecks U.S.A.-kollektion”, 1939, cat. no. 97.
Gösta Stenmans konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck-Hyllningsutställning”, 1942, cat. no. 74.
Gösta Stenmans konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck”, 1958, cat. no. 81.
Gösta Stenmans konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck-Hyllningsutställning 1862‑1946”, 1962, cat. no. 83.
Ekenäs museum, Tammisaaren Museo, ”Helene Schjerfbeck-retrospektiv konstutställning”, 1 July-27 July 1984, cat. no. 44.
Åmells konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck”, 5-19 October 2013.
Gotthard Johansson, Helene Schjerfbecks konst, 1940, illustrated.
H. Ahtela, Helena Schjerfbeck, 1953, p. 345, no. 835 in the catalogue, titled “Kvinnan på fyrtio år”.
Åmells konsthandel, Helene Schjerfbeck, 2013, p. 50, illustrated p. 51.
Helene Schjerfbeck (1862-1946) är en av Finlands största konstnärer. Hon föddes i Helsingfors i en finlandssvensk familj och började som 11-årigt underbarn i Finska Konstnärsföreningens ritskola, numera Finlands konstakademi. Hon fick premium och resestipendium och kunde resa till Paris, som 18-åring med ångbåt 1880, för att vidareutbilda sig. Under de närmaste tiotalen år målade hon i Paris, i Bretagne och i St Ives i Cornwall i England och reste hem till Finland ibland och gärna sommartid. Hon ställde ut tre gånger på den franska Salon de Paris, den viktigaste konstutställningen i världen för samtidskonst fram till omkring sekelskiftet 1900. Första gången 1883 hade hon med sig den stora målningen ”Lövhyddohögtid”. Hon hade målningen ihoprullad under armen på tåget på den nybyggda järnvägen genom de baltiska länderna. 1884 hade hon med den nästan två meter höga målningen ”Begravning i Bretagne” blidkat juryn och dessutom fått juryns mycket positiva omdöme. Tredje gången på Salongen 1888 visade hon ”Konvalescenten”, som blev hennes definitiva konstnärliga erkännande och genombrott, därtill uppmärksammad med medalj. Hemma i Helsingfors blev hon av ekonomiska skäl nödgad att på 1890-talet undervisa på sin gamla ritskola högst upp i Ateneums salar. Det politiska klimatet i Finland hårdnade. Finland var sedan 1809 ett storfurstendöme inom det ryska imperiet med stor självständighet, men inför sekelskiftet 1900 drogs skruvarna åt från ryskt håll. En stark nationell rörelse även inom konstvärlden växte fram, och där passade inte Helene Schjerfbecks franska utbildning och undervisningssätt in. Hon vägrade ändå att ändra sig. Hon sa upp sig och flyttade till Hyvinge 1902. Där började hennes modernistiska ådra att utvecklas.
På våren 1917 besökte Helene Schjerfbeck för första gången Helsingfors efter 15 år i Hyvinge. I Ateneums samlingar såg hon några målningar av konstnärerna Paul Cézanne och Paul Gauguin som fick hennes gillande. I september anordnades hennes första separatutställning som visade hennes moderna måleri. Hon åkte inte tillbaka till huvudstaden för att se den. Det var för oroliga tider. Genom oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland, kejsaren störtad och ryska inre maktkamper kunde Finland genomdriva hela sin självständighet. Det manifesterades den 6 december 1917. Den dagen blev Finlands nationaldag. Helene Schjerfbeck fortsatte dock att i egen ro utveckla sitt reducerande moderna målerispråk, där hon bodde i Hyvinge fram till 1925 och därefter utan större störningsmoment i Ekenäs. Hon saknade visserligen gemenskapen med vänner i Helsingfors och från att se konstverk i original. Men hon ersatte saknade i stor utsträckning med inspirerande brevkontakter, böcker och prenumererade på illustrerade konsttidskrifter. De av dem som hon tyckte bäst om var framförallt engelska The Studio och franska L´Amour de l´Art.
Målningen ”Kvinnan på fyrtio år” är målad 1939 med det typiska förfaringssätt som Helene Schjerfbeck utvecklat från det tidiga 1900-talet. Inga exakta detaljer, vissa drag förhöjda och särskilt markerade. Den är monogramsignerad HS i avvikande färg. Det är med en guldgul ockra mot den blåa bakgrunden och sitter på modellens axel till höger i målningen. Inga skiljetecken, punkter eller annat störande. Men annorlunda. Mästarens val med att välja en placering och färg som en udda accent, ger målningen ännu en speciell karaktär som är specifik för Helene Schjerfbeck. Det finns spår av den guldgula färgen också i ett vinklat streck till höger uppe i bakgrunden, uppföljt av en antydd fortsättning uppe till vänster. Det är en markering av interiörens rum och avgränsning och sätter modellen i bildens centrum.
Kvinnans svarta hår, svarta ögonspringor och svartmarkerade näsa och mun ger målningen en speciell aura, en klang av den beundrade franske konstnären Georges Rouaults svärta, men utan hans mjukhet. Det finns en stark kontrast till svärtans hårdhet genom klänningens milda gammelrosa ton och impressionistiska penselföring. Ett viktigt kontrasterande uttryck för både färg och form i Schjerfbecks konstnärskap. Ansiktet är format som en mask, ett intryck från japanska no-spel och tycks uppsatt på en halspelare av klossliknande art. Schjerfbeck har alltid med sig sina utvalda konstnärssjälar, som Paul Cézanne och hans geometriska lära, liksom Picassos blå och rosa perioder. Men hon förvaltade sitt franska och kontinentala arv helt med sin egen urkraft och gav sig ut på obruten mark. Hon har, för dagens konstnärer, blivit en viktig inspirationskälla.
Helene Schjerfbeck såg ingen av sina utställningar, vare sig i Helsingfors eller i Stenmans konstsalong på Storgatan 10 i Stockholm, där hennes konsthandlare och gallerist Gösta Stenman anordnade dem. Hon kunde heller inte alltid förstå vad som skrevs om henne i finska tidningar eftersom hon inte kunde finska. Svenska var hennes modersmål, som i många finlandssvenska familjer. Hon beklagade sig i 50-årsålderna över att hon aldrig hade lärt sig tala, läsa eller skriva finska.
1937 var det dags för hennes andra separatutställning. Hon var 75 år gammal. Gösta Stenman anordnade den i sitt galleri i Stockholm. Det blev en enorm succé. Hon blev generad och stolt på samma gång, men att hon skulle komma till Stockholm, det var uteslutet. Målningen ”Kvinnan på fyrtio år” blev färdig lagom till Stenmans konstsalongs 120 nummer stora utställning ”Helene Schjerfbecks U.S.A.-kollektion” där den har nummer 97. På grund av andra världskriget blev Stenman tvungen att i sista minuten skrinlägga sina planer på att skicka iväg hela kollektionen på utlandsturné. Istället fick han i första hand visa den i Stockholm och delar av den på andra platser i Sverige.
I november 1939 började oroligheter i Finland och strax därefter Finska vinterkriget. Helene Schjerfbeck, som då bodde i kuststaden Ekenäs, evakuerades i november för säkerhets skull till en gård inåt fastlandet. Då hade hon hunnit avsluta sin bröstbild av ”Kvinnan på fyrtio år”. Till Einar Reuter skrev hon i mitten av juli 1939 från Ekenäs och berättade att hon ”Hade 1 timme modell häromdagen, första gången.” Och lite längre fram i brevet att ”Modellen är en 40 års kvinna som sett bra ut”. Helene Schjerfbeck är inte mycket för att vakta sina ord i breven till nära vänner. Kommentaren om att kvinnan ”sett bra ut” räcker för att vi ska förstå hennes utgångspunkt för detta fascinerande porträtt. Hon framkallar styrkan hos modellens ålder genom svärtan och mjukheten hos henne i den rosa blusen. I slutet av juli kommer ytterligare en kommentar till Reuter: ”Alla figurer i Hyvinge hade mer känsla än Ekenäs modeller ha, de ha stora böjda näsor och svart hår.” Denna hennes beskrivning av modellen till ”Kvinnan på fyrtio år” är på kornet rätt. ”Kvinnan på fyrtio år” visar styrka och mer av överlevnad än känslighet. I en annan målning av en annan modell ”Den envisa flickan” från samma tid, finns även de svarta mandelformade ögonspringorna och ansiktet format som en mask, som hos ”Kvinnan på fyrtio år”. Men här har hon har byggt bilden på ett annat sätt. Schjerfbeck såg modellen rakt framifrån och formade målningens ansikte på kontrasterna mörkt kontra ljust. En ljus ansiktshalva mot en mörk bakgrund och en mörkskuggig ansiktshalva mot en ljus bakgrund. Släktskapet målningarna emellan finns där, som en snäll lillasyster och hennes stränga storasyster.
Många av Helene Schjerfbecks målningar från det sena 1930-talet och framåt har ett målarspråk med en brutal konsekvens som ställer henne i samma expressionistiska, ovillkorliga och kompromisslösa krets som till exempel Francis Bacon och Lucian Freud. De målade alla ytterst expressiva porträtt där verklighetens känslor ingick i tolkningen av modellen.
Helene Schjerfbeck var en stor brevskrivare. Det finns tusentals brev bevarade med hennes vackra handstil, flera av dem skrivna till hennes så kallade målarsystrar och de flesta till Helena Westermarck (1853-1938). Den största samlingen finns i arkivsamlingarna på Åbo Akademis bibliotek. En annan brevmottagare var hennes vän Einar Reuter (1881-1968) och senare biograf med pseudonymen H. Ahtela. Han bevarade all korrespondens från henne under åren 1915 till hennes sista aktiva år 1945. De allra sista raderna i brevet den 3 januari 1946 lyder att ”Jag ligger min dag”. Hon skickade dem från Saltsjöbaden i Sverige, dit Stenmans hade evakuerat henne undan bombningarna i Finland. Tjugo dagar senare dog hon.
Text: Lena Holger, författare och konsthistoriker, tidigare chefsintendent National Museum of Fine Art in Stockholm.