Aktuella auktioner
Se datum och information
Orrefors hade under 1920-talet varit banbrytande och ledande inom det svenska konstnärliga glaset och genom världsutställningen i Paris 1925 vann man världsrykte. Grunden bestod av den vid Paristutställningen Grand Prix-belönta duon Edward Hald och Simon Gate som i första hand excellerade med det graverade glaset. För att vitalisera Orrefors så anställdes 1928 illustratören och reklamtecknaren Viktor ”Vicke” Lindstrand. Duon blev därmed blivit en trio, den så kallade treklövern och inför Stockholmsutställningen 1930 så var givetvis förväntningarna höga med tanke på 20-talets framgångar. Lindstrand mognar som formgivare under 1930-talet och ger då prov på det graverade glaset med motiv som Pärlfiskare och Hajdödaren.
Under 1930-talet framstår Lindstrand som den klarast lysande stjärnan bland formgivarna på Orrefors. Utvecklingen och framåtandan på Orrefors drevs i mångt och mycket på av de stora utställningarna. Den som närmast hägrade på 1930-talets senare del var världsutställningen i Paris 1937. Till denna utställning återupptar Orrefors den gamla graaltekniken men med ny experiment lusta och glaset får nya former. Från 1910-talets gracila skapelser till 1930-talets tjockväggiga graal med konkreta mönster, den tunnväggiga graaltekniken som utvecklades 1916 av Knut Bergqvist. Tekniken tas på nytt upp av Lindstrand och Hald med hjälp av Gustaf Bergqvist görs nya experiment men med en tjockare glasmassa under 1936.
I Form 1936 recenseras Orrefors utställning i NK:s ljushallar av Åke Stavenow där han skriver ”Till allmän glädje har han nu intresserat sig för en förnyelse av brukets gamla specialteknik Graalglaset och gjort några glänsande saker, som sannolikt bilda inledningen till en ny produktion av exklusivt konstglas”. Den första vasen som tillverkas i denna teknik är Europa och Tjuren som sedermera förvärvades av Nationalmuseum och beskrivs i en samtida artikel: ”Utställningens kanske mest attraktiva nyhet är dock Europa och tjuren , ett vitt högt glas med mörkt brunskimmrande figurer inne i glaset..” vilket gav en försmak vad skulle uppvisas i Paris.
Det tidstypiska 30-talsmotivet med en sjungande kvinna med en bakgrund av musikinstrument låg även konstnären varmt om hjärtat då han i unga år stod inför valet att ägna sig åt musik eller måleri. Instrumenten följde honom dock genom livet både i konsten och genom musiken och auktionens vas får ses som en lyckosam kombination av detta. Lindstrand formgav dock aldrig någon större mängd graalföremål men motiven är återkommande figurscener och gärna djurmotiv.
Graalglasets anförvant gör sin debut och Gustaf Näsström recenserar i Form 1940 och kallar tekniken för ”färgmystik och luftandar”. Arielföremålen blir uppmärksammade redan till Paristutställningen men utvecklas och förfinas till världsutställningen i New York 1939 och skapar tidningsrubriker. Den nya tekniken utvecklades av Lindstrand och Öhrström tillsammans med glasblåsarmästaren Gustav Bergkvist och presenterades redan på Världsutställningen i Paris 1937. Namnet ariel är taget från luftanden ur Shakespeares verk Stormen. Glasämnet täcks av en gummihätta där motivet skärs fram, sedan blästras den otäckta delen av glaset. Därefter uppstår det luftbubblor när glasmanteln krängs över ämnet och slutligen värms vasen upp och arieleffekten framträder. Skillnaden med arielglaset går att studera vid en jämförelse mellan auktionens vaser där en tydligare skulptural effekt framkommer med arielglaset medan graalglaset får en något plattare stiliserade dekor. Lindstrand tecknade en serie med lokatter, zebror , pingviner och fiskar till Världsutställnignen i New York 1939.
Det är intressant att jämföra auktionens vas med den förberedande skissen till dekor av ”Zebravasen”. Den rosa markeringen anger vad som skall blästras och skänker djup till kompositionen där ljuset reflekteras och ger kontrastverkan mot zebrorna.
Lindstrand behandlar Zebramotivet med humor och visar djuret från flertalet vinklar och även den mindre smickrande bakdelen. Lindstrand har totalt formgivit c:a 27 arielvaser samt ett antal onumrerade. Det är Edvin Öhrström som senare kom att utveckla och förfina tekniken och även mest blivit förknippad med den. Vicke Lindstrand lämnar Orrefors 1940 efter 12 års verksamhet efter att ha förnyat och utvecklat glaskonsten med en uppsjö modeller och tekniker.