Aktuella auktioner
Se datum och information
68. Carl Larsson (1853‑1919). Förlaga till ”Gustaf II Adolfs eller Trettioåriga krigets tid” ur serien av väggmålningar ”Den svenska kvinnan genom seklen” i Nya Elementarläroverket för flickor i Göteborg. Monogramsignerad och dedikerad ”Till Thilda från tacksamme C.L.”.
Kolteckning, 184 x 109 cm.
Carl Larsson hade i sällskap av mecenaten Pontus Fürstenberg och dennes maka Göthilda Fürstenberg under våren 1890 besökt Nya Elementarläroverket för flickor i Göteborg (nuvarande Tyska skolan) på förfrågan av en av lärarinnorna på skolan, Hedda Key, om skolan möjligtvis kunde skänkas en liten tavla till det i övrigt så dystra trapphuset. Paret Fürstenberg hade ställt sig tveksamma redan vid första åsynen av lokalerna, men Larsson kände ett större kall. Om händelsen berättar han i sin bok Larssons, publicerad 1902:
“I allra djupaste hemlighet mätte jag upp väggar och tak, och i ännu större lönndom födde jag under sommaren här i Sundborn kartonger och skisser, som ej lämnade en kvadrattum af skolvestibulen omålad. Endast själfva trappstegen fingo vara.”
Tillsammans med målarmästare Erik Wagner och nio gesäller fick Larsson, efter en tids hemlighållande, under hösten 1890 förtroende av en överraskad Fürstenberg att utföra en serie större kompositioner till skolan ämnade att skildra ”den svenska kvinnan genom seklen”. Denna serie väggmålningar, som kom att utföras mellan 1890-1891, tar sin början i stenålderskvinnan Tjeftka, vikingakvinnan Gerdr med barn och drottning Ingegerds tärna Sissalill. Apollonia Larsdotter och Borgarfrun Kerstin får representera Gustav Vasas tid och Göteborgskvinnor med Göthilda i spetsen får lov att representera samtiden. Vidare skriver Larsson från Sundborn ett brev till Fürstenberg om sitt upplägg för hallen:
“Medeltiden skall representeras af en S:ta Birgitta. (som pendant får hon nutiden med Fredrika Bremer, båda ett par bildade och epokgörande qvinnor). I första vestibulen en vår stormaktstids qvinna. (…) Så, käre, gode Mecenas, har jag tänkt mig saken.”
Målningen av denna stormaktstidens kvinna vid namn Armika tar mycket riktigt plats i första vestibulen på översta våningen av skolans förhall. Den är ämnad att illustrera tiden för Gustaf II Adolf och det trettioåriga kriget. Det är denna målning som auktionens kolteckning utgör en förlaga till. Den nära två meter höga teckningen är troligtvis en av de flertal förlagor som Larsson skissade 1890. Den Thilda som dedikationen ”Till Thilda från tacksamme C.L.” åsyftar är möjligen Göthilda Fürstenberg själv. Skissen liksom målningen skildrar ett rum i diplomaten Jacob van Dycks (1567–1631) stenhus vid Fisketorget i Göteborg (nuvarande Lilla Torget). I rummet sitter fosterdottern Armika vid en sybåge, distraherad i sitt arbete av den intillstående jordgloben. Hennes fästman Anders Grijpenclou har nyligen gått ut i kriget och befinner sig någonstans i Tyskland. Carl Larsson förtäljer själv historien i publikationen “Svenska kvinnan genom seklen – 10 bilder med text och teckningar af Carl Larsson” i Iduns julnummer 1902, där målningarna avtecknats och kompletterats med respektive tillhörande historier:
“Armika sitter i stora rummet vid sin båge och sömmar ett märke för fänikan, som hennes fästman Anders Grijpenclou rider för därute i Tyskland. Det är i hennes fosterfaders, Burggrefven Jacob van Dycks stenhus vid Fisketorget i Giötheborgh.
Hennes verkliga föräldrar voro Olof Hielt och Karin Hök af Partilie, hvilkas enda barn hon var. När de i hennes späda barndom dogo, tog husets vän, ofvannämnde van Dyck, en af de inflyttade holländarne, hvilka jämte Lödöseborna anlagt staden, den nya, upp henne som eget barn. Jacob van Dyck och hans maka, Beata Amija — o, de beklagansvärda! — hade, liksom de flesta nybyggarne, förlorat alla sina barn i »hitzig fieber» eller ock i »pocken»; ty den kärriga och träskiga markens dunster tålde ej de små vid, utan dogo ömkligen, så att små barn voro sällan att se där.
Men Armika växte upp till fosterföräldrarnas tröst och glädje. Dessa hade gifvit henne all den ärbara uppfostran, som tillkom en medlem af denna gamla och förträffliga släkt. Nu var hon blifven vuxen och fager, och mången ung holländare sprättade utanför hennes fönster; och när gudstjänst hölls af »tyska församlingen» i Peder Jansen Brandts hus vid Wästra hambnen, sutto alla unga mansnäsor vända mer åt Vandyckska stolarna än åt pastor Kleinschmidt.
Så, en dag, hyrdes rummet åt gafveln ut åt en ung fänrik, som blifvit kommenderad till Gullbergs station (senare skansen Lejonet), och han var en munter ung herre och helt morsk, och snart syntes ej mer någon ung holländare dröja utanför.
Nu var, som sagdt, den unge svensken ute i kriget, Gud hjälpe . . . .”
Med målningarna i Nya Elementarläroverket för flickor i Göteborg hade Carl Larsson visat på sin kapacitet inom det större måleriet, och samtiden mottog dessa övervägande positivt. Kort därefter följde uppdraget att få utföra freskerna i den nedre trapphallen på Nationalmuseum. Auktionens verk bildar således ett betydande fragment från denna process åren 1890-91 då Larsson befäste sin roll som framstående monumentalkonstnär.