Modernt & samtida
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 19-20 maj 2021
Nr. 425 Erik Olson (1901‑1986). ”Månsken”. Signerad och daterad Erik.O. 1926. Olja på duk lagd på pannå, 47,5 x 25,5 cm.
Utförd i Mayet år 1924.
300.000 – 400.000 SEK
€ 30.000 – 40.000
Postmästare Yngve Dillberg (1885-1972), Halmstad, förvärvad direkt av konstnären.
Därefter genom arv inom familjen.
Postmästare Yngve Dillberg var en nära vän till flera av Halmstadgruppens medlemmar, i synnerhet Erik Olson, Axel Olson och Waldemar Lorentzon.
Christian Faerber (red.), Konst i svenska hem II: målningar och skulpturer från 1800 till våra dagar, band 6, 1942, upptagen i Postmästare Yngve Dillbergs samling, Ystad, nr. 453, s. 295.
Viveka Bosson, Halmstad-Berlin-Paris: Målar-resa genom 20-talet: Carlsund, Clausen, GAN, Jonson, Mörner, Lorentzon, A. Olson, E. Olson, Thorén, Österblom kring Archipenko, Léger, Ozenfant, 1984, avbildad s. 127.
Viveka Bosson, I Légers ateljé, 1994, avbildad.
I februari månad år 1924 kunde Erik Olson och kusinen Waldemar Lorentzon äntligen resa till Paris för första gången. En resa som var mycket efterlängtad, de båda unga konstnärerna från Halmstad hade länge drömt om att ge sig ut i världen och pröva sina vingar och äntligen hade de lyckats samla ihop en tillräcklig reskassa. Eriks bror Axel hade ett par år tidigare rest till Berlin och tagit starka intryck av den konstnärliga frigörelse som där inspirerade, men kanske särskilt mötena med GAN som kom att bli något av en fadersfigur för dem. I GAN fann de en förebild och han lockade dem till den franska metropolen som var alla möjligheters stad. Väl framme knackade de på dörren hos GAN som bodde i Montparnasse på 86 rue Nôtre-Dame-des-Champs. De blev väl emottagna och snart ordnade GAN så att Erik och Waldemar fick möjlighet att överta skulptören Källströms två rum i huset och i samma stund befann de sig mitt i den moderna konstens epicentrum. I samma byggnad hade även paret Grünewald sin ateljé, kompositören och konstnären Gösta Nystroem sin bostad men framförallt var det också här som mästarnas mästare Fernand Léger arbetade. I gatuplanet hade han nyss öppnat sin målarskola Académie Moderne där Erik och Walle välkomnades och därmed kom att tillhöra Légers allra första elevkrets. För de två lyckliga ynglingarna var förstås intrycken av avantgardets mecka överväldigande och till sin mecenat skriver Waldemar Lorentzon passionerat: ”Alla samlas på Café de la Rotonde, vilket ligger i omedelbar närhet… Det är oerhört intressant att sitta här och studera alla dessa hundrade typer, vilka i sin artistfåfänga verka löjliga… men vid vilka jag snart vande mig emedan de å andra sidan skapa den originella stämningen. Här synes amerikanska dollarkungar och dollarprinsessor, vilka senare äro starkt sminkade och tuschade på parisermode, för att roa sig…”
Ja, nöjen fanns det gott om och trots att den begränsade ekonomin inte tillät några extravaganta utsvävningar var livet en fest. Optimismen, fantasin och framtidsandan spred sig över Boulevard Montparnasse som blev en mötesplats med ett ständigt skådespel av fester, maskerader och de nattliga diskussionernas hetta. På akademien bedrev Léger en undervisning som på en gång var klassisk men samtidigt revolutionerande. Léger inspirerades av det moderna livets pulserande rytm, av maskinen som människans befriare och lärde sina elever att vidga sitt seende till att se det sköna överallt. Olika plastiska former som en stol, en kastrull eller en maskindel kontrasteras med en mjukare mänsklig gestalt, tomrummen däremellan, intervallen, blir precis lika viktiga liksom känslan av samverkan mellan djup och yta, de olika elementen målade i rena och klara tubfärger sammanfogas till ett samspel som lever och sjuder av liv, likt en målerisk maskins rytmiskt bultande motor. Erik och Waldemar var flitiga elever och snart kom de båda att tillsammans med danskan Franciska Clausen bli Légers favoritelever, han lät dem snart förbereda och förstora upp hans egna alster vilka mästaren sedan själv signerade. Men det var inte bara det måleriskt tekniska som var av betydelse, Erik Olsons barnbarn Viveka Bosson konstaterar i artikeln ”Sex sökares vandring – alltid på väg” i boken Halmstadgruppen 50 år, 1979, s. 48 att:
”Lika väsentligt som lärdomarna i akademin var kanske det andliga klimatet kring Léger, som Walle och Erik dagligen inandades. Buren av efterkrigstidens hoppfulla vilja att bygga upp ett nytt mera mänskligt samhälle, där skönhet och funktion smälte samman till en enhet, bekände sig Léger nämligen till ’den nya andan’, esprit nouveau, som ur tidens krav växte fram till en universalistisk rörelse. Den hade sitt högsäte i Montparnasse hos arkitekten Le Corbusier och målaren Ozenfant, ’Purismens fäder’, vilka genom tidskriften ’Esprit Nouveau’ 1920-25 sökte sprida dess yttringar inom alla kulturgrenar, även musik, litteratur, film, vetenskap, design etc… Hoppet stod till ’ordning, renhet, klarhet’. På botten jäste drömmen om att med hjälp av teknikens framsteg skapa en ny människovänlig urbanism, präglad av Le Corbusiers skulpturala och funktionella arkitektur. Man hoppades också få dekorera de väldiga murytorna i lysande färger för att liva upp stadsbildens grå tristess. Mitt i denna våg av entusiasm och strålande framtidsvision levde Walle och Erik”.
Den enastående kompositionen ”Månsken” av Erik Olson är signerad och daterad år 1926. Denna datering torde dock vara senare utförd då målningen i litteraturen är upptagen under år 1924, utförd i Mayet-d’École. I Paris skriver Erik den 28 april 1924 i ett brev: ”… Jag har vistats mycket på landet, utanför Paris… har upptäckt vilken intim gemenskap det franska måleriet har med den jord, ur vilken det vuxit, likt en naturlig och nödvändig produkt… Jag har lärt mig att älska impressionisterna. Men jag ser i dem nu icke detsamma som tidigare, jag har på samma gång lärt mig ta avstånd från deras metoder – under intrycket av bl.a. indisk och egyptisk konst, förenat med lärdomarna från Léger. Jag har funnit de stora formernas mästare, jag vill lära mig deras bildframställning… Jag gör nu mycket enkla konstruktiva målningar efter mästarens uppställningar – senare blir det min sak om jag vill i dessa enkla former inympa detaljrikedom och känslan av illusion.”
”Månsken” är ett ypperligt exempel på hur Erik Olsons begåvning briljerar i de tidiga åren under mitten av tjugotalet. Detta måleri har alltmer kommit att uppskattas på marknaden under det senaste decenniet, emedan det tidigare var de surrealistiska verken från trettiotalet och senare som rönte mest uppmärksamhet. Målningen förvärvades direkt från konstnären av postmästare Yngve Dillberg (1885-1972) som var nära vän till flera av medlemmarna i Halmstadgruppen, särskilt Erik och Axel Olson samt Waldemar Lorentzon, därefter har ”Månsken” ärvts inom familjen och aldrig tidigare bjudits ut till försäljning.
Med en utsökt detaljrikedom och känsla för en målnings dynamiska kompositions uppbyggnad skildrar Erik Olson en nattlig scen från den franska landsbygden. I några få väl valda kulörer konstrueras målningen av olika arkitektoniska plastiska element i rena färgplan, de geometriska formerna kontrasteras av organiska formerna i den mjukare stuprännan, i röken som svävar ur skorstenen och i de mänskliga kropparna i vilka spår av Légers välbekanta ”tubism” syns, som här ändock har utvecklats till en allt mer graciös form. På balkongen står en man och vinkar ett avsked till de tre övriga, hela sällskapet synnerligen välklädda i eleganta kostymer och skor men vars platoniska ansiktsuttryck inte avslöjar några känslor. Målningens karaktär är synnerligen raffinerad, elegant och sparsmakad, krönt av den djupblå natthimlen med de gränslöst vackra stjärnorna som blickar ut mot oändligheten.