Klassiskt & Asiatiskt
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 9-11 december 2020
Nr. 344 Alfred Wahlberg (1834‑1906). ”Romantiskt sensommarlandskap”. Signerad Alfr. Wahlberg. Olja på duk, 80 x 125,5 cm.
Utförd omkring år 1871‑72. Motivet är hämtat från omgivningarna vid Nääs slott beläget vid sjön Sävelången i Västergötland.
80.000 – 100.000 SEK
€ 7.800 – 10.000
Fru Selma Fredrikson, Stockholm.
Nordén Auktioner, Stockholm, 6 december 1994, kat. nr. 34.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, ”Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860‑1885”, hösten 1944, kat. nr. 636 (utlånad av Fru Selma Fredrikson, Stockholm).
Viggo Loos, Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860‑1885, ss. 70‑71, avbildad på helsida motsida 64, s. 330 under Katalog, under nr. 70.
Viggo Loos, Svenskt Konstnärslexikon, Vol. V, 1967, s. 540.
I samband med minnesutställningen på Konstakademien 1907 med anledning av Alfred Wahlbergs bortgång föregående år, gjorde konstnären Richard Bergh en analys av Wahlbergs konstnärsskap (Apropå Alf. Wahlbergs minnesutställning i Om konst och annat, 1908, s. 191). Richard Bergh var son till landskapsmålaren Edward Bergh (1828-1880) och han ger en insiktsfull bild av skillnaderna i uttryckssätt mellan de bägge landskapsmålarna (Wahlberg och Bergh var på 1870-talet den svenska konstens två storheter). Richard Bergh anser att Wahlbergs storhetstid som målare infann sig runt 1870. De franskinspirerade verk han då skapade har haft stor betydelse i utvecklingen av det svenska landskapsmåleriet och kom att bli den avgjort största inspirationskällan på den kommande generationen landskapsmålare såsom Carl Fredrik Hill. Bergh gör en intressant jämförelse mellan Wahlbergs och Edvard Berghs landskapsuppfattning och deras diametralt olika tillvägagångssätt. För Edvard Bergh var landskapets former det avgörande, för Wahlberg var ljuset den avgörande faktorn. Richard Bergh tillhörde det nationalromantiska sekelskiftets målare och det är med utgångspunkt i Konstnärsförbundets ideal, som han granskar Wahlbergs konst. Han kritiserar Wahlberg för att han med tiden blev osvensk och han är förnöjsam att veta att svensk konst äntligen blivit svensk och bofast i Sverige. Alfred Wahlbergs betydelse ligger emellertid däri att han fullständigt och varaktigt assimilerade de franska intrycken och lät dem återuppstå i en för svenskt vidkommande ny landskapsstil. Christian Eichorn (Nya svenska studier, 1881, s. 158) konstaterade att vår konst länge hade varit i behov att uppfriskas med de franska intrycken men varnade för att det förelåg en risk att en viss riktning inom den franska landskapsmåleriet ”i hög grad var gynnsam för den ytliga och slarviga uppfattningen hos den stora mängden av franska paysagister”. Den stora framgången för Alfred Wahlberg under 1870-talet lockade enligt hans mening in yngre krafter på denna bana. ”Emellertid är detta en väg där medelmåttan otvivelaktigt går till grund och der blott den överlägsna talangen förmå slå sig fram”.
Alfred Wahlberg flyttade till Paris 1867 och förblev bosatt i Frankrike under resten av sin levnad. Han besökte dock Sverige regelbundet under somrarna. Hans flytt till Paris och de intryck han kom att ta av Barbizon-skolan kom att bli startskottet för en rad svenska landskapsmålare som under 70-80-talen vallfärdade dit. Wahlbergs genombrott hos fransk publik och kritik skedde på 1870 års salong. Han ställde då ut två landskap, ”Månskenslandskap”, vilken inköptes av Nationalmuseum 1872 och ”Vy från Södermanland”, målad hos Gustaf Trolle-Bonde d.y. på Wibyholms slott, ett solfyllt sommarlandskap som enligt fransk kritik var ”friskt, poetiskt och angenämt”, för vilka han erhöll hedersmedaljen i guld (Loos, op. cit., s. 66). ”Vy från Södermanland”, 127 x 177 cm., fanns kvar i hans ägo fram till 1895, då han inkluderade den som nr. 1 i sin utlottning av omkring 250 målningar och oljestudier. I samband med sitt besök på Wibyholns slott sommaren 1870, hade Wahlberg besökt Nääs slott i Västergötland. Slottet, uppfört under 1600-talet, är beläget på en udde vid sjön Sävelången, söder om Alingsås. 1868 hade det köpts av August Abrahamson (1817-1898). Abrahamson omdanade Nääs till en mönstergård. De vackra park- och trädgårdsanläggningarna gjorde det yttermera berömt såsom en av västra Sveriges sevärdheter. Abrahamson var också en hängiven konstsamlare och fyllde slottet med konst av svenska konstnärer från 1860- och 70-talen. 1872 startade han ett slöjdseminarium som kom att bli världsberömt. Särskilt var det kurserna i träslöjd som spred impulser över världen om kroppsarbetets och lärarens betydelse för barnets allsidiga och harmoniska utveckling (verksamheten fortgick till 1960, då den flyttades till Linköping). I samband med sitt besök på Nääs utförde Wahlberg en målning från dess omgivningar, ”Landskap. Motiv från Nääs”, daterad 1870, 50 x 92 cm., Loos, op. cit, s. 330, nr. 69, tidigare i professor Martin Lamms samling (fig. 1).
Strax före utbrottet av franska-tyska kriget 1871 reste Wahlberg hem och återfinns de följande somrarna bland Karl XV:s konstnärsvänner på Ulriksdal. Han besökte återigen Nääs där han kom att utföra ytterligare tre målningar från dess omgivningar. Vid 1872 års salong ställde Wahlberg ut två målningar, ”Vy från kusten av Bretagne” och ”Vy från Västergötland”, vars motiv var hämtat från Nääs. Wahlberg belönades med en medalj i andra graden, en av endast två landskapsmålare som erhöll denna utmärkelse. ”Vy från Västergötland” ställdes 1873 ut på världsutställningen i Wien och köptes av en norrman och är idag försvunnen. ”Nääs herrgård i Västergötland”, 81 x 125 cm, Loos, op. cit., s. 339, nr. 70, inköptes 1873 av kung Oscar I (Stockholms slott) (fig. 2). Den aktuella målningen är troligtvis den sista målningen han kom att utföra på Nääs. Viggo Loos, op. cit., anser den vara en av Wahlbergs mest harmoniska tavlor från början av sjuttiotalet. Han skriver om målningen:
”Kompositionen liknar den som fanns i Näästavlan i konungens samling: sankmark i förgrunden, två höga trädgrupper i mellanplanet, ett backkrön till vänster och mellan trädgrupperna utsikten över slätten och bakgrundens höjder. Men linjespelet och strukturen har fått en annan betoning. Förgrundens horisontella linjer, trädens vertikaler, backsluttningens diagonal, som skär horisontlinjen, det är kompositionens klart angivna arkitektoniska uppbyggnad. Ljuset spelar fulltonigt över ängsmark och vatten och har till motsättning de mäktiga, lummiga lövvalvens svala skugga. Fördelningen av ljus och skugga är inte artificiell utan följer landskapets egen rytm. Solskenet är sommardagens eget vibrato, som klingar ut i skimret vid horisonten. Staffaget utgöres av en figur i rött och blått på backsluttningen och en annan i svart på näset. Vid strandbrynet synas betande kor i arkadisk ro. Det är sensommarens rofyllda, majestätiska, högtidliga skönhet, som skildras. Romantiskt och klassiskt ha ingått en harmonisk förening, en levande ljusskildring är förbunden med ett känsligt färgstudium. Det närmaste ursprunget ligger hos Barbizonmästarna och särskilt spårar man intrycken från Rousseau. Träden ha växt i den västgötska ängsmarken men ha fått sin mäktiga, serena form hos Rousseau och Nederländarna. I Wahlbergs nya landskapsstil betyder bilden en syntes av hans naturiakttagelse och studium av Barbizontraditionerna, fylld av ljus och lycklig harmoni, och ett slags motsvarighet inom motiven i fullt dagsljus till de stora månskensstämningarna.
Och i Svenskt Konstnärslexikon, op. cit.:
”Nääs herrgård i Västergötland” och ”Romantiskt sensommarlandskap” hör till motivgruppen från Nääs. De förråder en strävan efter en monumental naturskildring, där trädens mäktiga lövvalv avtecknar sina silhuetter mot himlen. Det sistnämnda motivet är arkitektoniskt uppbyggt. Ljus och skugga följer landskapets rytm. Inspirationskällan är sensommarens serena, majestätiska skönhet men också intryck från Barbizonmästarna och särskilt från Rousseau.”
Wahlberg mottog sin första medalj på Salongen 1870 och redan två år senare kom den andra – en prestation oöverträffad av en svensk landskapsmålare. 1870 erhöll han Kungliga Vasaorden av Karl XV. 1874 blev han riddare av Franska Hederslegionen. De målningar han ställde ut på Salongen i Paris i början av 1870-talet, föranledde en fransk konstkritiker att utse honom till en av dåtidens fem eller sex största landskapsmålare (J. K. Janzon (Spada), Alfred Wahlberg, Sveriges Allmänna Konstförenings Publiktion XVII, 1909, s. 19). Även svenska konstnärer verksamma i Paris, insåg Wahlbergs betydelse. Ernst Josephson, vilken förevigat Wahlberg i ett magnifikt porträtt, ansåg hans landskap ”höra till salongens bästa verk” (Svenskt Konstnärslexikon, Vol. V. 1967, s, 540).
August Strindberg var en av de konstkritiker som tidigt insåg Wahlbergs betydelse som förnyare av det svenska landskapsmåleriet genom sin kontakt med fransk landskapskonst. I sina konstrecensioner från 1870-talet framhåller han den unga konstnärsgenerationens strävan efter större natursanning i Wahlbergs och Barbizonskolans efterföljd, bort från de äldre düsseldorfarnas hopplockade konstruktionslandskap. I en recension i Dagens Nyheter 1874 skriver han (T. M. Schmidt & G. Söderström, Strindbergs måleri, 1972, s. 44):
”De gamle sökte illusion genom ett troget återgivande af naturen i alla dess detaljer – de nya sökte totalintrycket, sökte framställa naturen, icke sådan den var, utan sådan den företedde sig för det poetiskt betraktande ögat.”
Den aktuella målningen torde ha setts av Julia Beck (1853-1935). Det högra partiet i målningen visar frapperande likhet med hennes landskapsskildringar från Frankrike omkring 1885 (fig. 3).