1267. Adolf Nordling (1840‑1888). ”Ostkustmotiv”.
1268. Adolf Nordling (1840‑1888). ”Storm på havet”.
”Dessa två utsökta plein-air studier utförda i början av 1870-talet härstammar från familjen Collijn. Familjen Collijn ägde ett stort antal av Adolf Nordlings målningar och oljestudier och förefaller således ha haft en nära relation till honom. På den första utställningen av Nordlings verk anordnad av Sveriges Allmänna Konstförening i deras lokaler i Stockholm 1888 var 8 av sammanlagt 26 oljestudier av Nordling utlånade av Grosshandlare Per Adolf Collijn (1840-1891), Stockholm, bror till Gabriel Henrik Collijn.
Adolf Nordlings oljestudier, vilka undantagslöst föreställer kust- och hamnmotiv, är banbrytande inom det svenska friluftsmåleriet under 1870-talet och kom att utöva stort inflytande på August Strindberg och Carl Fredrik Hill. Strindberg hade redan i början av 1870-talet fängslats av Nordlings mariner. Han hade själv under de gångna åren strävat med att söka återge det rörliga havet och i en artikelserie i DN, Det nya landskapsmåleriet, 1874 hade han pläderat för den franska Barbizonskolans friluftsteknik i motsats till studiemåleriet à la Düsseldorf. Alfred Wahlberg hade representerat modernism, realism och natur, då han visade sitt nya måleri i Stockholm 1871. Men tiden löpte snabbt ifrån honom, och Strindberg blev mer och mer övertygad om att Adolf Nordling vid sidan av Per Ekström var den främsta företrädaren för den moderna konsten. I den första artikeln, 13 oktober, skrev Strindberg om en målning av Nordling han sett på Konstföreningens utställning, ett motiv från norska kusten som han fann ett gott exempel på det nya landskapsmåleriets tillämpning på marinmålning:
”Om man så vill ha en föreställning om det nya landskapsmåleriets tillämpning på marinmålning, så har hr. Nordling, elev av Sörensen, givit ett särdeles vackert prov. Här skulle ha varit tillfälle till stora effekter, dem ingen bättre än målaren vet huru de skulle anbringas… Det hela gör ett stort intryck. Men är detta vatten? Se vågorna ut så der? Ja, så frågar man och vill ha bestämda konturer och vet ej att vågen är en nyckfull rörelse, som ej har bestämda former. Det är luft och det är djup i vattnet. I samma ögonblick jag fixerar med avgjorda konturer, upphör rörelsen och det blir en stelnad våg, och det finns inga stelnade vågor i naturen. / För att kunna måla vatten på detta sätt, så att det verkar utan att vara utfördt, måste man kunna utföra det, och att hr. Nordling äfven kan, det ha hans föregående arbeten visat. /”.
Sina studier från hamnar och öppet hav bygger Nordling ofta upp av oblandade färgfläckar som rena koloristiska studier. I motsats till de rådande konventionerna skildrar han havet utan bestämda vågor genom nedkastade fria penseldrag. Bättre än någon annan svensk utom C. F. Hill skulle Nordling just då ha förstått och anammat den franska impressionismen. Men i motsats till den förmögne Hill kom han aldrig till Paris; han var för fattig och han pinades av bristen på förståelse och uppmuntran. Han erhöll inga stipendier och inga mecenater ville hjälpa. Den 26 september 1872 skrev Strindberg till sin vän Eugéne Fahlstedt (utst. kat, op. cit., 1979, s. 73):
”Det var en ung målare som heter Norling; han målade ett år på ett stort sjöstycke; han offrade vad han egde, ja mera, han lefde för denna tafla, och svalt och frös osv nog af han satte till en framtid på arbetet; han ville säga något nytt och stort; tavlan blef färdig och han måste av brist på köpare sätta den hos en pantlånare!”
I ett brev till sin vän medaljkonstnären Adolf Lindberg skrev Nordling (utst. kat. op. cit., s. 78):
”Hantverksmåleriet tar till den graden öfverhand inom konstverlden att man af fruktan att bli ihjälslagen ej vågar frambringa en konstnärstanke,/. Hur skall det väl gå för mig stackars sate under dylika konstmakeriets tider, jag som endast kan bygga mina opus på känslor och intryck från naturen, ja vi ser det, åt fanders.”
Carl Fredrik Hill utförde omkring 1873 ett par små mariner som i utförande är frapperande lika Nordlings måleri (K. Sidén, De tidiga verken, i utst. kat., Nationalmuseum, Carl Fredrik Hill, 1 oktober 1999-16 januari 2000, nr. 8 samt auktion, Bukowskis, Klassiska, 1-4 juni 2010, nr. 136).
Adolf Nordlings känslomässigt styrda och direkta tillvägagångssätt representerade under sin tid något nytt. Strindberg har i sin artikel i DN beskrivit detta då han summerar Nordlings och Per Ekströms konsnärsgärningar:
”Man skall icke tro, att dessa måla så, därför att så roar dem, utan här stå de och kunna icke annat, om de ock kunna måla lika ’naturligt’ som någon som helst av publikens och konsthandlarnas favoriter.”
Vid sidan av Per Ekström var Nordling den konstnär som skulle komma att betyda mest för Strindbergs eget måleri på 1870-talet. Strindberg tog starkt intryck av Nordling, särskilt i sättet att skildra havet följer han sin beundrade förebild. Strindberg och Hill var inte ensamma om att uppskatta Nordlings revoltionerande måleri. Efter sina studieår 1866-70 vid Konstakademien i Stockholm, studerade Nordling 1872-73 hos marinmålaren Carl Fredrik Sörensen i Köpenhamn, hos vilken Marcus Larsson ett par decennier tidigare studerat. Olof Hermelin studerade samtidigt hos Sörensen. I sina opublicerade minnesanteckningar ger han en skildring av en marinmålning av Nordling. Hans betraktelse skulle, som G. Söderström påpekat, kunna tjäna som sammanbindande motto för hela Strindbergs stora motivserie ”Vita Märrn”, ”Marin med klippa” och ”Falaise vid havet” (op. cit., ss. 236-37).
”Skissen föreställde Kullaberg insvept i en regndisig stormluft. De sönderslitna skyarna flögo in mot land i grå massor, sjön hof sig tungt mot berget, stela klippor som högt upp badades av fräsande skum. Tonen var fin, motsättningarna kraftiga och lyckligt funna och allt var vått i vått såsom i naturen”.
Hermelin beskriver Nordling som ”obändig, nyckfull, hånfull, om man så vill, men snillrik och högstämd”. Han redogör också för Nordlings okonventionella tillvägagångssätt då han målade. Han inleder med en redogörelse av Sörensens syn på sin elevs tillvägagångssätt (utst. kat. op. cit., ss. 77-78):
”Jag begynder der oppe i till venstre i Hjörnet og slutter i det underste Hjörn till höyre. Nordling far op og ned, hilst og her. Efter en stund hade Nordling rustat sig till. Det gick med en fart. De uppsatta färgklickarne voro fyra, fem gånger så stora som professorns. På staffliet framsattes en duk, som varit med många gånger. Den skrapades våldsamt. Derpå hörde Sörensen till sin Förbannelse ett förfärligt dunkande på duken, färgen stänkte på golfvet. Nordling gick fram och tillbaka för att se hur det tog sig ut. Stundom tog han till kniven och då såg han ut som en mördare.”