Logga in

Anna Petrus och lejonljusstakarna

– en unik historia


Klubbades för 520.000 kr vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 4-7 december 2018.


Kat.nr. 289 Anna Petrus (1886‑1949). Ljusstakar, ett par. Herman Bergmans Konstgjuteri, Stockholm 1923‑28. Signerade A Petrus samt Herm. Bergman Konstgj. A.B. Stiliserade sittande lejon i helfigur på rektangulär fot. Lösa ljusmanschetter. Tenn. H 37 cm.

Proveniens
Anna Petrus (1886-1949) privata samling.
Därefter genom arv till dottern Sonja Lyttkens (1919‑2014).
Därefter genom arv till nuvarande ägare.

Litteratur
Marie Rehnberg, “Anna Petrus Skulptör och industrikonstnär”, 2009, auktionens exemplar avbildade s. 80.
Hedvig Hedqvist, Rikard Jacobson, Jan von Gerber, “Modernt Svenskt Tenn”, 2004, modellen avbildad samt omnämnd s. 14.



FOKUS:

Efter gymnasieexamen 1907 kunde Anna Petrus efterlängtat bryta sig loss från det konforma och auktoritära akademikerhem som präglat hennes barndom i Uppsala. Hon for först till London för skulpturstudier vid Chelsea Polytechnic School, tätt följt av studier vid Althins målarskola i Stockholm. Där träffade hon Siri Derkert, Märta Anckarsvärd och Greta Ruuth, vilka alla skulle komma att bli nära vänner. För läsåret 1910-11, då 24 år gammal, antogs Petrus till Konsthögskolan i Stockholm och studerade där först grafik på etsningsskolan, men gick snart över till bildhuggarskolan. Petrus har senare påpekat materialkännedomen som det viktigaste hon bar med sig från undervisningen. Motiven ville hon se med egna ögon.

Petrus började jobba självständigt 1914 då hon lämnat Konsthögskolan. Ateljébostaden vid Tennispaviljongen på Östermalms idrottsplats blev ett kollektiv av kvinnliga konstnärer som opponerade sig mot den konservativa och mansdominerade konstvärlden. Här cirkulerade samtalen ofta kring resor och studier utomlands. Även intresset för dans var ett tongivande inslag i gemenskapen. Det handlade både om de flertalet moderna, och inte sällan kontroversiella sällskapsdanser som blivit på modet. Men också den typ av fria dans som amerikanen Isadora Duncan, med antika vasbilder och reliefer som förebild, gjort sig ett bejublat namn med i Europa och USA under 1900-talets första år. Den rörliga scenkonsten passade in i det moderna idealet om allkonsten.

Det första egentliga framträdandet kom med Baltiska utställningen i Malmö 1914. Petrus deltog med nio linoleumsnitt i sal 16 som medlem i Föreningen Originalträsnitt och Grafiska Sällskapet. Grupptillhörigheten möjliggjorde för närmast okända konstnärer att kunna delta. Grafiken var för många kvinnor i det nya seklet ett område som gav möjlighet att experimentera och ta sats inför ett konstnärligt yrkesliv. Under Baltiska utställningen deltog hon också, under Anna Behles ledning, i en uppmärksammad dansuppvisning. Väl värd att nämna, trots sin förhållandevist småskaliga omfattning, är utställningens skupturavdelning som av allt att döma torde ha gjort ett bestående intryck på Petrus, och där särskilt verk av den tyske skulptören Ernst Barlach, vars expressionistiska skulpturarbeten ofta figurerade i den omfattande mängd konstlitteratur, väl tummade och på originalspråk, som Petrus senare lämnade efter sig.

Tillsammans med vännen Greta Ruuth hade Petrus sin riktiga debututställning i februari 1916 i Sveriges Allmänna Konstförenings dåvarande lokaler på Västra Trädgårdsgatan vid Kungsträdgården i Stockholm. Vid sidan om en mängd grafik i olika tekniker presenterade Petrus en skara skulpturer. Dessa var uttrycksfulla studier av män och kvinnor, långt från det allegoriska och dramatiserande som tidigare varit kanon, och istället i enlighet med den nya tidens skulpturala ideal där blott en förmedlad känsla eller sinnesstämning var nog så uttrycksfullt. Året därpå beslutade Petrus och Siri Derkert att tillsammans göra en slags vandringsutställning som skulle utgå från Den Frie i Köpenhamn. Under krigsåren hade många unga nordiska konstnärer sökt sig till den danska huvudstaden, som blev ett slags väntrum till Paris. Väl tillbaka i Sverige och Stockholm 1920 slogs Petrus av en hård motgång. Några veckor före vernissagen till en planerad separatutställning på det nyöppnade Svensk-Franska Konstgalleriet som äntligen skulle komma att etablera henne som skulptör på hemmaplan, brakar elden lös i ateljébostaden vid Tennispaviljongen. Av de drygt hundratal arbeten som befann sig i lokalerna, huvudsakligen skulpturer, kunde endast en bråkdel räddas. Branden innebar en rejäl bromskloss för Petrus konstnärliga karriär, men i tomrummet uppstod en oundviklig period av kontemplation och vila, och det var inom konsthantverket Petrus snart skulle resa sig ur askan.

Under den kommande hösten hungrade Petrus efter inspiration, och begav sig till Italien och via Nordafrika tillbaka upp mot Paris. Det var i Nordafrika hon fick sin mest omedelbara inspiration, och tillbaka i Stockholm gav hon sig i kast med ett hantverk som skiljde sig från allt hon tidigare sysslat med. I den nya ateljén centralt belägen på Riddargatan började hon tillverka brickor och brickbord drivna i metaller som tenn, koppar och mässing. Förlagorna var de afrikanska rökbord hon stött på under sin resa, och ornamentiken förde tankarna till den persiska landskapskonsten. En uppmärksammad utställning i ateljén i december 1922 resulterade i att ett urval brickor och bord gick vidare till att visas på Göteborgsutställningen året därpå. Petrus vidgade alltjämt sitt kontaktnät, och till nämnda utställning samarbetade Petrus med arkitekt Uno Åhrén, som kom att rita brickornas bordsunderreden.

Arbetet med brukskonst, huvudsakligen i tenn som kom att bli tidens “moderna metall”, fortsatte koncentrerat i ateljén på Riddargatan under 1923. För framställningen utgick hon allt mer utifrån gjutning, en arbetsmetod i vilken hennes roll som skulptör kunde komma till sin rätt och som erbjöd nya möjligheter för dekor i reliefen. Petrus började samarbeta med Herman Bergmans Konstgjuteri grundat 1895, då med sin verkstad centralt belägen på Norrmalm i Stockholm. Gjuteriet hade planer på att bygga upp en kollektion som skulle säljas i den egna butiken, och för denna produktion formger Petrus 1923 ett par ljusstakar i tenn och mässing på rund fot med meanderbård i två olika höjder, ett bläckhorn samt en brännvinsstånka. Samtliga med lejonet som motiv. (Se kat.nr. 291-292).

Auktionens ljusstakar avbildade i Anna Petrus personliga fotoalbum 1927-28.

Foto: Anna Petrus Arkiv.

Tillkomsten av de stora lejonljusstakar som kröner den aktuella auktionen är, som så många andra företeelser i Anna Petrus konstnärskap svår att få grepp om. Bristen på anteckningar och skisser från Petrus lämnar ofta de synliga resultaten att, i den mån de kan, tala för sig själva. Att de stora, skulpturala lejonen bör ha rönt uppmärksamhet i den mån de visades då de först göts bör vi ändå kunna ta för givet. Dessa monumentala lejon, likt kinesiska fohundar i ståtlig helfigur, på profilerad fot och från hjässan bärandes cylindriska ljushållare ämnade för altarljus, var något bortom de vardagsting som göts i tenn vid tiden. I lejonmanens lockar utnyttjas till fullo den reliefteknik som gjutningen möjliggjorde. Att de göts hos Herman Bergman skulle rimligen härröra dem till åren 1923-25, under Petrus huvudsakliga verksamma tid hos gjuteriet. I Petrus efterlämnade arkiv, där auktionens ljusstakar är avbildade, återfinns dock vaga anteckningar oförenliga med dessa år, och som istället placerar dem i spannet 1927-28. Auktionens ljusstakar är i den mån man känner till unika i det att de är de enda utav denna praktfulla modell som göts under 1920-talet. Ljusstakarna kommer från Anna Petrus egen samling, och har därefter gått genom arv till dottern Sonja Lyttkens (1919-2014), och slutligen därefter till nuvarande ägare. Inom familjen har man under ett fåtal tillfällen under 1900-talets andra hälft låtit gjuta av auktionens par, och således existerar en begränsad skara senare gjutningar som alla är kopior efter auktionens original – det enda kända par som tillkom under Petrus levnadstid.

Enligt Petrus dotter, ovan nämnda Sonja, symboliserade lejonet Petrus dominante far. Lejonet återkom som ständigt närvarande attribut genom större delen av hennes yrkesverksamma liv. Vid den så omtalade Internationella Konstindustriutställningen i Paris 1925 deltog Petrus med monterbord, dörröverstycken och pelare som tillverkades i gjutjärn från Näfveqvarns Bruk. Samtliga med hennes skulpturala omisskännliga reliefdekor. Mellan 1926-28 etableras samarbetet med Estrid Ericson och Firma Svenskt Tenn, vilket resulterar i ett flertal, idag ikoniska produkter. Bland dessa kan nämnas bokstöden med lejon i relief (se kat.nr. 290), som vid den stora svenska konstindustriutställningen på Metropolitan Museum i New York 1927 inkorporerades i ett värmeledningsgaller utfört av Petrus tidigare samarbetspartner Uno Åhrén. På Metropolitan och sedermera även Art Institute of Chicago visades även utvalda produkter från Petrus verksamma tid hos Herman Bergman.

Anna Petrus blev en drivande kraft i förnyelsen av den svenska tennkonsten under 1920-talet, och intar med sin djärvt skulpturala ingång till brukskonsten, genom inspirerande formlån från en mångfald kulturer och epoker, en särställning jämte samtida formgivare. Redan den 20 november 1913 skrev Petrus i ett brev till Siri Derkert: “Vi ska via Paris till Amerika. Man lever bara en gång i sitt liv. Och jobba ska vi också, men kanske blir det först efter vår död dom hittar något i vad vi gjort. Men då skall dom ta mig katten hitta det om dom letar.”


Tillbaka till objektet

Mer information