Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion
10 – 13 juni 2025 »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 10 – 13 juni 2025
Nr 792 Eugène Jansson (1862‑1915). ”Månskensnatt i februari”. Signerad Eugène Jansson. Olja på duk, 75,5 x 57 cm.
Utförd år 1893.
1.500.000 – 2.000.000 SEK
€ 137.000 – 183.000
Konstnären Richard Bergh (1858-1919) och hans hustru Gerda Bergh (född Winkrans, 1864-1919), Storängen.
Deras dotter konstnären Kerstin Bergh-Bergman (1891-1949), Östertälje.
Beijers auktioner, Stockholm, 7‑9 november 1989, kat. nr 161.
Sotheby’s, New York, 23 oktober 1990, kat. nr 195.
En betydande svensk privatsamling, förvärvad vid ovanstående auktion.
Lübeck, Nordische Kunst-Austellung, 1895.
Nils G. Wollin, Eugène Janssons måleri, 1920, kat. nr 42.
Inga Zachau, Eugène Janson – Den blå stadens målare, 1997, s. 67‑68, avbildad s. 69.
Det är inte svårt att förstå att den unge Eugène Jansson fann inspiration och sitt hjärtas kall när han blickade ut från sitt fönster på Söders höjder. Riddarfjärden, med sin mjuka krökning och sitt skiftande färgspel, förändrades från varma toner under tidiga morgontimmar till nattens djupblå mörker. Stadens spektakulära skådespel, alldeles utanför hans fönster, skulle fascinera och väcka ett konstnärskap till liv som idag hör till de mest förunderliga och uppskattade vi har i Sverige.
När Eugène Jansson flyttade till en lägenhet på Timmermansgatan 2 på Södermalm i Stockholm skulle hans konstnärliga utveckling som stagnerat något väckas till liv igen. Som ung hade han varit sjuklig – sviterna efter scharlakansfebern bidrog fortsatt till hans nedsatta hörsel. Efter studier vid Konstakademien, under främst Edvard Perséus som entusiasmerade sina elever, stannade han i Stockholm. Hans många studiekamrater reste till Frankrike, men Janssons ekonomi begränsade honom. Tillsammans med sin mor och yngre bror hamnade så familjen på Mariaberget. Han hade under en period arbetat med pastell och där nått framgångar i sitt stämningsmåleri. Men så överger han pastellen och ger sig i akt att måla i olja. ”Endast oljan var värdig den borne konstnären, som ärligt ställde sig öga mot öga med svårigheterna” beskriver Nils G. Wollin i sin biografi 1920. Påverkad av vännen Karl Nordström provade Jansson att måla med olja på en sugande duk, alltså en duk som inte var preparerad. Effekten blev en mattare yta, med uppluckrat utseende, med på några ställen mer pastost placerad färg. Ljuset reflekterar sig därför på ett annat sätt; ”Härav uppstår en ljusvibration, som bättre suggererar naturintrycket av dallrande atmosfär, än den glatta ytan skulle göra” (Wollin, 1920). I åtminstone två målningar, varav auktionens ”Månskensnatt i februari” är en, arbetar Jansson med olja på detta underlag. Det påminner om pastellens effekter, men får i oljan mjukhet och hållbarare färger. Han söker sig fram, testar olika tekniker och varierar kompositionerna. Riddarfjärdens växlande stämningar skulle fortsatt fångas av Eugène Jansson, även sedan familjen flyttat till Bastugatan 40, med samma makalösa vy men ur ett högre perspektiv. ”Han är temperamentets målare framför andra. Sedan han gripits av en stämning och låtit den konstnärligt mogna, tvingade den sig till spontant utlösande.” (Wollin, 1920).
En annan av konstnärens levnadstecknare, Inga Zachau, redogör för konstnärens inledande blåmåleri i ”Eugène Jansson – den blå stadens målare”, 1997: ”Eugène Jansson hade förmånen att ha sin hembygd, det gnistrande smycke som kallas Stockholm, rakt utanför sina fönster. När skymningen föll svällde säkert hans hjärta av hängivenhet och hans tankar svävade ut i det ’lösa’ för att bli ett med ’det blå’. Där kunde han finna vila, där fanns kanske svaren på livets alla gåtor. ’Tanka, vars strider blott natten ser…’ Kanske satte han sig i sådana stunder av hänförelse vid pianot och lät fingrarna sakta glida över tangenterna”. Kanske var det Chopins nattliga melodier han spelade, nocturner som utspelades på hans duk liksom vid pianot.
Auktionens målning ”Månskensnatt i februari”, även kallad ”Månsken” är utförd 1893 och utgör en av dessa få dukar i obearbetat underlag. Som en av konstnärens första ”blåmålningar” skildrar han stämningsfullt den nordiska midvinternatten. Oljefärgen är endast tunt pålagd, likt det flyktiga blå kvällsljuset. Duken får effektfullt utgöra både färg och stämningsgivare med sina brunröda toner som atmosfärisk bakgrund och berggrund. Den ultramarina natthimlen färgar in allt och reflekteras i den violetta snön. Några lyktor på kajen är tända och lyser effektfullt av kadmium.
Eugène Janssons målarbröder och goda vänner Karl Nordström och Richard Bergh hade båda stor inverkan på hans utveckling. Vid tiden för tillkomsten av auktionens målning hade Nordström flyttat till västkusten, men för Bergh lät Jansson uppvisa sina alster innan de ställdes ut. Vännen måste ha uppskattat ”Månskensnatt i februari” särskilt mycket eftersom han förvärvade den till sin privata samling. Inga Zachau poängterar detta: ”Säkerligen har Bergh också följt dess tillkomst varför den ur konsthistorisk synvinkel är särskilt intressant.” Den andra målningen på obearbetad duk, ”Vinterbild från Stockholm”, förvärvades av mecenaten och konstsamlaren Pontus Fürstenberg och donerades senare till Göteborgs konstmuseum, inv. nr F 44. Göteborgs konstmuseum köpte själva samma år in pastellen ”Februariafton, Riddarfjärden i Stockholm”, inv. nr GKM 1228, möjligen på inrådan av Fürstenberg, och med påtryckningar av Nordström och Bergh. Oavsett var det en fjäder i hatten för Jansson, välbehövlig uppmuntran och ett uppskattat tillskott i den annars skrala kassan.
”Månskensnatt i februari” är en målning med en sällsam kraft och upptakten till det blåmåleri som konstnären så högt ska uppskattas för. När mörkret faller och natten gör entré, väcks något till liv. I skydd av mörkret kunde staden leva sitt andra liv. Så även Eugène Jansson. Genom skymningstimmarnas fördolda tändes det flämtande hjärtats låga. Ett ljus i mörkret som tilläts leva ut i en tid när den förbjudna längtan begränsades av vad som var tillåtet. Blåmålningarna, som aldrig är synligt befolkade, symboliseras av den mänskliga närvaron genom de brinnande lyspunkterna. Tack vare nattens ödsliga beskydd kunde män möta män och låta sina känslor storma. För Eugène Jansson blev måleriet hans sätt att uttrycka sin personlighet. Den suggestiva stämningen i de tidiga blåmålningarnas intimitet leder honom vidare till uppdrivna kompositioner med en kraftfull färgskala och driven svepande penselföring. Det var också under denna tid som Jansson alltmer lät sin sexualitet genomlysas i sina skildringar av de nakna atletiska männen i starkt solljus. Eugène Jansson briljerar genom sina blåtonade poetiska stockholmsskildringar laddade av inre känslostormar. Måleriet lyfter till nya höjder med en oemotståndlig dragningskraft som vi för alltid kommer att beundra honom för. ■