Modern & Samtida konst
+ Design & Klockor
Till katalogen »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 13 – 15 maj 2025
Nr 1020 Lena Cronqvist (född 1938). ”Madonna med randig klänning”. Signerad och daterad Lena Cronqvist 1969. Olja på duk, 100 x 81,5 cm.
800.000 – 1.000.000 SEK
€ 73.000 – 91.000
Göteborgs konstmuseum, ”Lena Cronqvist. Retrospektivt. Måleri, skulptur, teckningar”, 22 oktober-30 november 1994.
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Lena Cronqvist”, 7 mars-29 september 2020, kat. nr 19.
Karin Sidén och Catrin Lundeberg, Lena Cronqvist, 2020, upptagen i verkförteckningen s. 193, avbildad helsida (felaktigt daterad 1970).
Alltsedan debuten på Galerie Pierre i Stockholm år 1965 har Lena Cronqvist fängslat publiken. Hennes konstnärskap, som sträcker sig över sex decennier, har grundat sig i synnerligen personliga erfarenheter. Jaget har blivit offentligt, utlämnande och rannsakat. Hon har förändrat det svenska konstlandskapet och idag är det ingen som ifrågasätter hennes självklara plats som en av vår tids mest betydelsefulla nordiska konstnärer. Lena Cronqvist har berört. Hon har kommit nära – ibland för nära. Hon har visat sidor av sig själv som vi inte är vana vid att få se. Hon har varit egensinnig, rättfram och till intet förskönande. Hon har sökt djupt inom sig själv och livets kriser har låtits bli publika. Teman som barnet, uppväxten, moderskapet och personliga svårigheter har skildrats med en häpnadsväckande ärlighet. Sorg, utsatthet och ilska har visats i känslouttryck som varit brutalt självutlämnande. Livet och döden har låtits mötas. Att vara människa har inte varit enkelt.
Det var under slutet av 1960-talet som Lena Cronqvist själv blev mor. I samband med detta inleddes hennes eviga laborerande med moderskapets roll i konstnärskapets, redan innan sonen Linus faktiskt fötts. Måleriet blir hennes tillflyktsort, hennes terapi och sätt att bearbeta sina egna grubblerier. Maken Göran Tunström skriver i texten ”Om Lena” som publicerades 1979 i boken Lena Cronqvist: ”1969: Graviditet, skräck. Målningarna vänder sig plötsligt ’hemåt’, ’går inomhus’. Detta var ju den första situationen hon delade med andra; hon blev representativ, fick en roll och en identitet hon inte trodde sig klara av. Det är mycket av dödsskräck i den svit förortsmadonnor och borgerliga interiörer hon målar då. Hon sammanfattar sig och ser sin miljö, ser sig själv för första gången som social varelse, som offer. En borgerlig flickas memoarer. Besvärjelser.”
Så tillkommer Lena Cronqvists serie med madonnor, som en förberedelse inför moderskapet och som ett resultat efter födseln. Att Lena Cronqvist upplevde situationen som komplicerad förefaller självklart. Hon vänder sig till konsthistorien och renässansens avbildningar av den heliga modern och Jesusbarnet och inkorporerar detta eviga motiv i 1960-talets Sverige, där tidens radikala strömningar med klassmotsättningar och kvinnlig frigörelse dominerade debatten. Cronqvists madonnor är raka motsatsen till renässansens gudabenådat bildsköna, njutbara och ömma scener. Istället möter vi mödrar med tomma, trötta och frånvända blickar där hopplösheten kryper innanför skinnet. Ofta sitter modern med sin baby på en stol framför ett fönster, världen därutanför gör sig till känna med förortens bebyggelse och det pågående livet. Auktionens målning ”Madonna med randig klänning” daterad 1969, visar en annan typ av madonna där den prydliga modern, iförd en randig klänning, sitter djupröd blommig soffa och håller en påklädd liten figur i sina armar. Barnet har denna gång, liksom i vissa andra madonnabilder, antagit en mer vuxen karaktär, och Cronqvist fortsätter sitt ständiga utforskande av sin egen roll i förhållande till sina egna föräldrars. Säkerligen är detta något hon funderar mycket över under såväl graviditeten som efter sonens födelse, och tiden därefter kommer att bli komplicerad. Självutlämnande beskriver Lena, i ovan nämnda bok, texten ”Från galenskapens lustgård”:
”1969 födde jag en son och blev efter en vecka hemma psykotisk, hög och magisk. Klarade inte av modersrollen, modersmyten, och kastades mellan ångest och gudalikhet. Trodde mig kunna allt; skapa, läka, hela. Trodde jag kunde få alla frön att gro och växa. Kunde se in i tiden, se språken födas. En ’laktationspsykos’ som resulterade i 3,5 månaders förvaring på mentalsjukhus.
Att vara ’psykotisk’ var ett sätt att uppleva det undermedvetna, att drömma vaken, att få kontakt med förlorade känslor, att både känna sig hel och att skräckslagen inte hitta hem från universum.
Jag upplevde vården som förtryck, att jag på sjukhuset fråntogs rätten att uppleva, att känna, att leva; vården som ett övergrepp på min integritet. Alla känslor bestraffades och slogs ner med medicin, elbehandling, låst avdelning, de känslor jag nyss återupptäckt och hade behövt leva ut och tolka.
Men sjukhuset gav mig istället en bild av vårt vertikala, hierarkiska samhälle. För att bli utsläppt måste man anpassa sig i en passiv baby-kvinnoroll, säga ja till behandling man inte accepterade. Överläkaren, guden, visste ju bäst.
Bilderna blev mitt sätt att protestera.”
Det är omöjligt att värja sig för Lena Cronqvists förbluffande scener. De sitter kvar, gör ont och skaver, lite som en sticka i fingret man inte får ut. De lämnar ingen oberörd och gör sig ständigt påminda när vi som minst anar det, ibland träffar känslan oss abrupt likt ett slag i magen. Lena Cronqvists inre blir en del av den yttre verkligheten och gränsen mellan den egna upplevelsen och världen utanför suddas ut. Själv drabbades hon starkt av Francis Bacons måleri, att skildra människan och dess tillkortakommanden har alltsedan dess varit hennes stora kall och gåva till oss betraktare. ■