Modern & Samtida konst
+ Design & Klockor
Till katalogen »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 13 – 15 maj 2025
Nr 418 Anna Petrus (1886‑1949). Brickbord. Swedish Grace. ”Jaktbrickan”. Egen ateljé, Stockholm ca 1922‑1925. Lös rund bricka i förtent koppar. Signerad A. Petrus. Rikligt ciselerad och punsad dekor av jaktscen. På tredelad svarvad benställning i svärtat trä, möjligen utförd av Uno Åhrén (1897-1977). H 67, Ø 60 cm.
Brickmodellen finns avbildad i Anna Petrus arkiv.
300.000 – 400.000 SEK
€ 27.000 – 36.000
Bröllopsgåva 1927 till Gunnar Lyttkens (1898‑1962) och Dagmar Engström (1900‑1993) från brodern Harald Lyttkens (1889‑1962) och hans hustru Anna Petrus (1886‑1949).
Därefter genom arv till nuvarande ägare.
Konstnärens ateljé, Riddargatan, Stockholm, december 1922.
Modellen visades på ”Bygge och Bo-utställningen” på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1922.
Modellen visades på jubileumsutställningen i Göteborg 1923.
Modellen visades på världsutställningen i Paris 1925.
Gregor Paulsson (red.), Svenska Slöjdföreningens årsbok, 1925, modellen avbildad från världsutställningen i Paris s. 110.
Anita Du Rietz, Skönhet till vardags: Estrid Ericson och Svenskt Tenn, 2018, jämför modell avbildad s. 36.
Gunnela Ivanov, Swedish Grace, 2017, jämför modell avbildad s. 382.
Marie Rehnberg, Anna Petrus Skulptör och industrikonstnär, 2009, jämför brickor avbildade/omnämnda s. 76‑79.
Albin Roosval (ansv. utg.), Tidskriften Saisonen, årg. 8, nr 7, 1923, s. 215‑216.
”Egentligen skulle dessa bord kunna passa öfverallt både i en konstsamlares praktvåning och i ett mera vanligt hem, framför en divan, lockande till en njutningsrik hvila med frukt och gyllene vin.”
Orden är hämtade ur konst- och modetidskriften Saisonen där artikelförfattaren med signaturen ”Ca Y Est” ger sin syn på en samling originella bord med brickor. Men det som blir början på Anna Petrus nya karriär har förbigåtts av en konstnärs värsta mardröm.
En söndagsafton i mars 1920 är elden lös vid Tennispaviljongen på Östermalm. I en notis i Svenska Dagbladet konstateras att skulptören Petrus och hennes familj vaknade av att dörren slogs in av brandkåren och att de med nöd och näppe hann fly lågorna. Värre slutar det för Petrus samlade konstnärskap, verk som inom en vecka skulle premiärvisas på Svensk-Franska Konstgalleriet och som ”i konstintresserade kretsar motsetts med vissa förväntningar”. Fyra år efter hennes debututställning hos Sveriges Allmänna Konstförening 1916 har nu merparten av hennes grafik och skulpturer utraderats. En ofattbar tragedi. Men ur densamma sås också ett frö till det som snart kommer att gro i en ny riktning – mot konsthantverket.
Anna Petrus umgicks i Stockholms unga progressiva konstkretsar och hade inte heller tidigare varit främmande för oväntade uttrycksformer. Exempel på detta var ett par uppmärksammade dansföreställningar på Intima Teatern tillsammans med Siri Derkert och Märta Kuylenstierna 1917. Nu, efter den förödande eldsvådan, beger sig Petrus utomlands för att finna inspiration. Italien och Frankrike lockar, men det är i synnerhet hennes genomresa i Nordafrika som snart kommer att sätta tydliga avtryck.
Åter i Stockholm hade Petrus flyttat in i en ny ateljé på Riddargatan. Bordsbrickor i mässing, koppar, ibland med inläggningar i silver och inte minst det nyupptäckta modematerialet tenn blir hennes nya canvas – inspirerade av de nordafrikanska rökbord som hon hade sett på sin resa.
Med varsam hand lär hon nu känna de för henne nya materialen och med traditionella tekniker som ciselering och punsning växer scener fram föreställande djur- och landskapsmotiv, frodiga lustgårdar och mytologiska väsen. Några av brickorna får namn som ”Fiskefänge”, ”Herden” och auktionens ”Jaktbrickan” där Petrus fångat ett dramatiskt ögonblick med jägare och hans hundspann i en böljande rörelse riktade mot sitt mål. Genom sin vän Wolter Gahn får hon samtidigt kontakt med arkitekt Uno Åhrén som låter komponera flera av bordens skulpturala träunderreden. Hantverksnivån är hög.
1922 är Petrus redo att visa upp sin nya kollektion med brickbord. Först i maj för en större publik på utställningen Bygge och Bo på Liljevalchs konsthall, därefter för landets allra mest initierade kritiker på Svenska Slöjdföreningens sammanträde. Mest uppmärksammad i pressen blir dock utställningen i december samma år i hennes egen ateljé. Efter att Svenska Dagbladets reporter besökt den lilla ”säljutställningen” går följande att läsa: ”Utom det att borden äro verkliga, gedigna konstverk äro de synnerligen trevliga och praktiska. Fru Petrus förtjänar livlig uppmuntran från publikens sida”.
Med sina brickbord har Petrus fått med sig en i princip unisont positiv kritikerkår och hon är därmed självskriven som en av pionjärerna inom 1920-talets moderna metall- och tennkonst. Brickborden ställdes vidare ut på bland annat Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 och på världsutställningen i Paris 1925. Från bägge utställningarna syns bordsmodellen på svartvita fotografier och möjligen är det just auktionens exemplar som exponeras. Motivet ”Jaktbrickan” är belagt redan från 1922.
Med åren kom Petrus att formge konstobjekt lämpliga för större produktion, inte minst i tenn och gjutjärn, men de tidiga verk som hon skapar i sin ateljé under 1920-talets unga år visar på Petrus oerhörda förmåga att såväl hitta nya vägar inom traditionella material och tekniker som att lyckas förena just konst med hantverk. I boken Hemmet och den moderna smaken (1928) beskriver Nils G. Wollin detta några år senare genom att framhäva hur Petrus konstnärskap ”ger nya perspektiv och skönhetsvärden”.
Ytterst få av Petrus tidiga ateljéutförda bord är kända och varje bricka är så detaljrikt utförd att de är att betrakta som enskilda konstverk i sig. Auktionens exemplar med ”Jaktbrickan” har dessutom en mycket personlig koppling till Petrus. Brickan var nämligen en bröllopsgåva direkt från Anna Petrus till giftermålet mellan svågern Ragnar Lyttkens och Dagmar Engström, kanske ett bevis på den möda hon lagt ned och det värde hon själv tillskrev dessa tidiga alster. ■